Kapitel 17 del 1

Miriam

Jag vaknade av att min mobil plingade till, den låg på nattygsbordet jämte sängen. Men jag vågade inte resa mig, rädda att väcka Ludvig. Istället nöjde jag mig att ligga och titta på hans fridfulla ansikte. Han andades djupt, samma takt hela tiden.

Sen kom jag och tänka på vår resa till Paris. Jag fällde en tår som sakta rullade ner för min kind, som genast blev fuktig. Hur skulle jag klara det?! Tänkte jag panikartat, samtidigt som jag snyftade till.

-Har det hänt något? frågade Ludvig oroligt med sin morgon hesa röst och strök bort ännu en tår som kom rullande ner för min kind. Hans blick var fylld av oro och omsorg.

-Nej, inte direkt. Jag är bara orolig för Parisresan, förklarade jag.

-Du vet att jag kan avboka den när som, sa han.

-Nej, det är lugnt jag vill åka, log jag.

När vi hade legat i sängen en stund hoppade Ludvig upp.

-Vänta här, jag kommer strax, log han lurigt.

Under tiden passade jag på att kolla min mobil, det var Stella som hade sms:at innan.

”Vad fick du för något? Dör av nyfikenhet :)”

Shit! Vad skulle jag svara?! Nu var jag tvungen att berätta allt, fast det var kanske på tiden. Jag skrev snabbt ett kort svar och klickade på skicka.

Det var lika bra att jag berättade för både henne och Julia så jag hade frågat om vi kunde käka pizza senare idag.

När jag satt där insjunken i tankar kom Ludvig tillbaka bärande på en bricka full med godsaker. Det fanns smoothie, te, scones, kiwi, jordgubbar, melon och jag vet inte vad. Säg snarare något som inte fanns på brickan. Jag kollade skeptiskt på klockan, vilket han la märket till.

-Mamma har bakat sconsen, skrattade han.

-Tänkte väl det, började undra om du kunde mixa med tiden, för i så fall får du gärna visa mig hur man gör, log jag.

-Haha, det vore något, skrattade han hest och slog sig ner bredvid mig med brickan i knät.

-Ta för dig, jag tog lite av allt. Jag var inte säker på vad du var sugen på, förklarade han när han såg min chokade blick.

-Herre gud vad mycket mat! sa jag chokat.

Vi småpratade samtidigt som vi kalasade på maten. Jag måste säga att det var den bästa frukosten jag någonsin hade ätit. De senaste månaderna hade jag undrat om mitt liv kunde bli bättre än vad det var just då, och det hade hela tiden visat sig att det faktiskt kunde det.

Det hade blivit kväll när jag cyklade ifrån Ludvigs hus till pizzerian. Jag var en aningen nervös för hur de skulle reagera men jag var ju faktiskt hyfsat van att prata om det nu för tiden. Eller det kändes i vilket fall lite enklare.

Det var fortfarande varmt ute och fåglarna sjöng, många försökte fånga alla myggor som envisades med att komma tillbaka varje sommar. Usch, vad jag hatade myggor! Många var ute och grillade i kvarteren runtom där jag bodde och det var fullt med folk på stan.

Jag ställde min cykel utanför skyltfönstret, Stella och Julia satt vid ett bord längre bort och vinkade glatt till mig. Jag vinkade tillbaks innan jag låste cykeln. Nu gäller det! Tänkte jag och gick emot dem. Vi kramades innan jag slog mig ner på en utav stolarna. Det dröjde inte länge innan det kom en kypare och tog våra beställningar. Och så fort han hade lämnat oss så började frågestunden.

-Kom igen, berätta! Vad fick du av honom? frågade Stella nyfiket.

-En resa till Paris, svarade jag ärligt.

-Seriöst?! bokstavligen skrek både Stella och Julia i kör. De som satt vid borden inärheten tittade på oss och en kypare visade att vi skulle sänka volymen.

-Ser det ut som att jag skojar, skrattade jag.

-Om du säger det så. Men varför? undrade Julia.

-Det finns en sak jag inte har berättat för er, sa jag osäkert.

-Okej, vadå? undrade Stella misstänksamt.

-Jo, min kompis dog i en flygplansolycka förra hösten, det var därför vi flyttade hit, sa jag och sen berättade jag hela historien, det bara satt där och tittade chokat på mig, men jag såg att det lyssnade och försökte hänga med i allt jag sa. Vilket nog inte var så lätt.

När jag tillslut tystnade fortsatte de att titta på mig tills de blev avbrutna av kyparen som kom med våra pizzor.

-Hoppas det smakar, sa den unga kyparen som jag först nu la märket till hur snygg han var. Han log gulligt mot oss innan han fortsatte till nästa bord.

-Jag vet att jag byter ämne nu men kollade han in dig, sa Stella och tittade menade på mig.

-Hallå, jag har pojkvän, påminde jag henne.

-Det betyder väl inte att du inte ser vilka killar som ”håller måttet”. Men du måste erkänna att han var grymt snygg, skrattade hon.

-Okej då, såg ni hans leende?! erkände jag.

Vi fortsatte att snacka killar och om hur underbara våra pojkvänner var. Innan vi kom in på Parisämnet igen.

-Men hur har han fått råd med två flygbiljetter till Paris? undrade Julia.

-Ingen aning, jag vet bara att han har jobbat extra på restaurangen ett tag, förklarade jag.

Sen kom några frågor om Ronja och de beklagade hennes död, men sen fortsatte vi som vanligt vilket jag uppskattade. Jag hatade när folk tittade på en med den där sorgsna blicken.

(Bilderna är tagna från we heart it.)

Kapitel 16

Miriam

Nu satt jag och Ludvig på en picknickfilt på klipporna där vår första kyss hade ägt rum. Jag såg ut över havet, långt därborta såg jag en segelbåt som gled fram och några fiskmåsar som flög runt högt uppe i det blå. Ludvig hade dukat upp maten, han hade tagit med sig rester från restaurangen han jobbade på, jag fattade inte hur man kunde slänga sådan här god mat.

-Vill du ha efterträtt? frågade han mjukt.

-Gärna, fast jag tror inte att jag får plats med en ända bit till. Då spricker jag, skrattade jag.

-Vi får väl se, jag lovar att försöka pussla ihop dig igen, log han.

-Det vore schyst, det skulle vara synd att avsluta en sådan här underbar dag med att lämnas kvar här helt ensam, skrattade jag.

-Du vet att jag aldrig skulle lämna dig, vad som än händer, sa han allvarligt och spände ögonen i mig, för att jag skulle se att han menade allvar. Som svar kysste jag honom innan jag gosade in mig under filten som vi hade dragit om oss.

Vi satt där och smaskade på alla möjliga sorters bakverk samtidigt som solen gick ner vid horisonten. När vi hade ätit klart så plockade Ludvig ihop tallrikarna och allt det andra innan han damp ner jämte mig igen.

-Grattis på födelsedagen, sa han och räckte mig ett kuvert samtidigt som han log ett av hans finaste leenden. Befann jag mig i himmelen? Eller är det som de säger ”Seven heaven is a place on earth”?

-Tack, sa jag snopet, jag hade glömt bort det Stella hade viskat till mig tidigare idag.

Jag öppnade det sakta och tog ut innehållet. Jag flämtade till, det var två flygbiljetter, till Paris. I samma stund som jag hade läst vad det stod på dem kände jag hur magen vände sig ut och in på riktigt den här gången. Jag var snabbt uppe på fötter och sprang till närmaste buske.

Jag stod lutad över busken och försökte få undan håret från mitt kallsvettiga ansikte, när jag kände en hand som strök över min rygg. Det var Ludvig som nu stod bredvid mig, chockad över min reaktion. Han gav mig en flaska vatten och jag sköljde ur munnen och tvättade mig i ansiktet. Sen vände jag mig om och kramade honom hårt.

Ludvig

Hon tryckte sig mot mig och jag slog armarna runt henne. Hur kunde jag vara så dum?! Jag borde ha förstått att det var en dålig idé från första början. Jag kände hur hon snyftade till och sen kom tårarna sakta rullande ner för hennes solbrända kinder. Hennes ögon var tårfyllda och var plötsligt ännu vackrare än vanligt, fast på ett sorgset vis.

-Jag kan lämna tillbaka dem om du vill. Jag borde inte ha köpt dem från första början, det var bara det att jag såg hur gärna du ville åka dit och jag vill ta dig dit. Jag är så ledsen, sa jag avvaktande.

-Du har rätt, jag vill åka dit men jag vet inte om jag är redo. Bara tanken på att flyga får mig att spy som du nyss såg, log hon sorgset.

-Du klarar det, jag är ju med hela tiden, jag skulle aldrig låta något hemskt hända dig, sa han förväntansfullt.

-Okej då, men bara så du vet, inte ens kärlek kan stoppa en flygkrasch, skrattade hon.

Vi cyklade hem till mig. Hon gick direkt till mitt rum och kröp ner under täcket. Båda var trötta efter dagens händelser.

-Vill du sova över? frågade jag.

-Gärna, jag tror inte jag orkar cykla hem, pustade hon.

Jag kröp ner under täcket och hon kröp in tätt intill mig. Där låg vi ett tag helt tysta, ingen sa något. Det var skönt att känna att man inte alltid behövde säga något och att det inte uppstod någon ”pinsam” tysnad mellan oss. Snart så hörde jag hur hennes andetag blev allt långsammare och tillslut så sov hon lika djupt som Törnrosa. Och hon var minst lika vacker, nej fel av mig. Enligt mig fanns det ingen som var vackrare än tjejen som låg tätt intill mig, hon var mitt allt.

Jag la min ena arm om henne, den andra använde hon som kudde, och pussade henne god natt innan även jag så småningom somnade.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

Kapitel 15

Miram

Jag blev väckt av mamma och pappa som sjöng.

-Ja, må hon leva! Ja, må hon leva! Ja, må hon leva ut i hundrade år!... Sjöng de för full hals. Deras ansikten strålade och jag kände hur min kropp spändes av förväntan.

-Grattis, gumman, sa mamma och gick fram och gav mig en kram där jag satt helt nyvaken i sängen. Pappa gjorde likadant.

-Hur känns det att vara sjutton nu då? skrattade han glatt.

-Det är ingen större skillnad, log jag.

-Här, sa mamma och sträckte mig ett paket, jag klämde på det för att känna vad det kunde vara, men det var omöjligt. Tillslut kunde jag inte hålla mig längre och började ivrigt att pilla bort tejpen och riva bort pappret. Det kändes som att jag var åtta år och inte sjutton. Äntligen, hade jag fått bort pappret och nu höll jag en kartong i mina händer. Bilden på kartongen lock visade vad den innehöll, en systemkamera.

-Hoppas du gillar den, log mamma lite nervöst.

-Ja, tack så mycket! Tack, tack, tack! sa jag och gav dem båda en varsin Bamsekram. Sedan fick jag några mindre paket och sen gick vi ut i köket för att fira med tårta. Tårta till frukost är inget jag rekommenderar om man vill vara hälsosam men man fyller bara år en gång om året.

Plötsligt ringde det på dörren och jag gick för att öppna. Där ute stod hela gänget som inkluderade Stella, Julia, Emelie, Ludvig, Jocke, Hampus och Sebbe. Jag stod där i pyjamas och rufsigt hår samtidigt de sjöng för mig. Först trodde jag att jag skämdes ihjäl och jag kände hur kinderna blossade.

-Hurra! Hurra! Hurra! hurrade dem i kör.

Jag stod där på trappen och log generat. Alla kom fram och gratulerade mig och det blev värsta kramkalaset.

-Men vad gör ni här? Jag visste inte att ni skulle komma, frågade jag förvånat.

-Du fyller ju år, din dummer också har vi en överraskning till dig, sa Stella. Men först måste du byta om, sa hon och tittade menade på min pyjamas.

-Men mina föräldrar då? undrade jag.

-Ta det lugnt vi tar hand om det, övertygade Julia mig.

Nu satt vi i en spårvagn på väg någonstans som jag inte hade en blekaste aning om. De hade satt en ögonbindel för mina ögon så det var omöjligt att se någonting.

-Jag mår illa när jag inte kan se, klagade jag.

-Håll ut det är inte långt kvar, försäkrade Ludvig.

-Det här är bara början, skrattade Sebbe.

-Tyst med dig! Avslöja inte något nu, sa Stella surt samtidigt som spårvagnen bromsade in.

-Är vi framme nu? frågade jag glatt, tacksam över att snart slippa ögonbindeln.

-Japp, men du får behålla den på ett tag till, sa Ludvig roat när jag började dra i ögonbindeln. Jag pustade och sedan leddes jag ur spårvagnen och ut på gatan av någon jag tror var Ludvig för några läppar snuddade vid min kind innan vi fortsatte. Vi gick en bit och efter ett tag stannade de mig. Jag hörde att det var en massa människor runt omkring mig och det var många barn som tjoade och skrattade, någon grät. Och en bit bort hörde jag musik och sus från något som måste gå väldigt fort.

-Nu får du titta! Skrattade Stella.

Jag drog snabbt av mig ögonbindeln och bländades av solen och det tog ett tag innan ögonen hade vant sig vid ljuset. Men tillslut såg jag var jag befann mig. Framför mig var en lång kö men långt där framme skymtade jag biljettluckorna in till Liseberg.

-Suprise! hojtade de i kör.

-Men jag tänkte inte på att jag skulle ta med mig plånboken, beklagade jag.

-Tänk inte på det du, detta är vår present till dig. Eller Ludvig är inte med på den men vi andra. Du får en heldag på Liseberg inkluderat lunch och eventuell sockervadd eller vad du är sugen på, skrattade hon. Till mig viskade hon.

-Han ville inte säga vad det var, men han verkade väldigt nöjd med presenten. Lova att du berättar vad det var så fort du får chansen!

-Jag lovar, skrattade jag förvånad över hur nyfiken hon var.

Nu var vi äntligen framme vid biljettluckan det hade varit en väldigt lång kö så det hade tagit väldigt lång tid att komma fram. De andra betalade och jag kunde bara traska rätt in vilket kändes lite konstigt. Jag var inte helt bekväm i situationer när jag blev bjuden på saker, det kunde va var som helst det kändes alltid lika underligt. Men, men nu var det dags att ha kul!

-Så var vill du åka först? frågade Ludvig när han hade hunnit ikapp mig. Han snurrade mig ett halvt varv så att vi stod ansikte mot ansikte, han väntade på ett svar.

-Hm, jag har ju aldrig varit här innan så jag har inte den blekaste aning, sa jag ärligt.

-Okej, då ska vi guida dig, sa han och blinkade mot mig. Jag skrattade och ställde mig på tå för att kunna ge honom en kyss. Det blev en lång kyss som mot slutet blev väldigt intensiv men till slut blev vi avbrutna av de andra som glodde på oss.

-Skaffa ett rum, retades Hampus.

-Så, ska vi värma upp med slänggungorna? undrade Julia exalterat.

-Sure, för mig spelar det ingen roll, sa jag och hängde med de andra som kunde det här stället utan och innan. Jag försökte se mig om krig och orientera mig lite, det var ett helt fantastiskt ställe men det var svårt att ta in allt samtidigt som jag försökte hänga med i de andras tempo. Överallt fanns det åkattraktioner som verkade häftiga, det var tur att jag hade fått ett åkband, det tänkte jag verkligen utnyttja.

När vi stod i kön kände jag hur magen drog ihop sig och hur jag kände för att spy. Och jag kan ju inte direkt säga att det hjälpte när jag hörde hur alla skrek som flög runt ovanför våra huvuden. Jag kramade Ludvigs hand lite extra. Han märkte det och mötte min blick med ett lurigt leende på läpparna.

-Nervös? frågade han retsamt.

-Ja, jag kissar nästan på mig, skojade jag men min röst lät inte så ironisk som jag hade tänkt. Och ett tag verkade det som att Ludvig trodde att jag menade allvar.

-Ta det lugnt, det här är bara början, skrattade han och kramade mig bakifrån. Vi stod så ända tills det blev vår tur att åka. Jag kände hur mina ben skakade och jag var osäker på om jag verkligen kunde stå på dem, det kändes inte så. Men jag lyckades ta mig till en utav alla gungorna och spänna fast mig. En vakt gick förbi och checkade att jag hade spänt fast mig ordentligt. Jag slängde en orolig blick åt Ludvigs håll och han svarade med ett leende. Det värmde upp hela mig och jag kände hur det kittlade till i magtrakterna. Han hade ett sådant vackert leende som man alltid blir trygg av och som gör att man själv inte kan låta bli att le. Också började gungorna röra på sig. Jag drogs längre och längre ut och jag höll krampaktigt i kedjorna som höll gungan uppe, tänk om de lossade?!

Efter ett tag kunde jag slappna av och lossa greppet, sakta men säkert släppte jag taget och sträckte upp händerna upp i luften. Mitt hår lekte i vinden och jag tog ett djupt andetag. Jag greps av en konstig känsla av frihet blandat med en gnutta rädsla som snart försvann. Var det så här det kändes att kunna flyga?

Lite senare stapplade vi hel skinnade därifrån på väg mot nästa karusell. Vi åkte en massa olika åkattraktioner innan vi bestämde oss för att ta ett break. Det var förtidigt för lunch så det blev glass istället. Vid det här lagret hade jag kommit över min rädsla och jag var inte det minsta rädd, men jag måste erkänna att jag var rätt illamående vid det här laget.

Vi satt och njöt av solens varma strålar samtidigt som vi poängsatte de karuseller vi hittills hade åkt.

-Balder är definitivt värd en 9, hörde jag Sebbe säga, jag hade för länge sedan slutit ögonen och försökt ignorera Sebbes och Ludvigs diskussion som nu mera lät som att den skulle bryta ut i det tredje världskriget.

-Vad tycker du, Miriam? frågade Sebbe mig. Bådas blickar stirrade stint på mig som att de skulle göra vad som helst för att jag skulle tycka som dem.

-Det där får ni lösa själva, skrattade jag retsamt.

-Åh, kom igen! Balder är en självklar 9:a, suckade Sebbe surt.

Och så var de igång igen.

-Men kan ni hålla käften?! Skrek Stella argt.

Jag blev förvånad att hon hade stått ut så pass länge. Hon hade nämligen vad många kallar kort stubin och var inte den som höll igen. De tystnade genast, igen ville säga emot Stella så att hon blev förbannad för det var inget man ville råka utför.

Dagen fortsatte i samma tempo, vi skyndade mellan olika karuseller för att hinna med så många som möjligt och någon gång bröt vi för lunch, det blev hamburgare. Vi var utsvultna när vi slog oss ned vi ett bord.

-Så vad vill du ha? frågade Julia mig.

-Hm, den här verkar god, sa jag och pekade på en utav menyerna.

-Drottningburgare, passande namn, skrattade Ludvig och kysste mig på hjässan.

Lite senare när vi fick in maten förstod vi varför den hade hetat som den gjorde. Den var gigantisk om inte ännu större.

-Undra hur stor Kungsburagaren är? skojade Sebbe.

-Ha Ha Ha, vad rolig du var då, sa jag ironiskt och kastade en pomfrites mot honom, han fångade den med munnen. Vilken lustigkurre...

-Aldrig att jag orkar äta allt det här, klagade jag.

-Vi får hjälpas åt, skrattade Stella.

Och när vi var färdig ätna bokstavligen rullade vi där ifrån. Snacka om att vara mätta och belåtna.

-Usch, åker jag någon karusell nu så spyr jag, sa jag och tog mig för magen.

-Vi kan åka pariserhjulet, den går inte så fort, föreslog Ludvig och log busigt.

Vi satte oss två och två, parvis. Jag kände hur ”hytten” gungade till när vi slog oss ner jämte varandra. Min det kändes som att min mage skulle vända sig ut och in. Ludvig flyttade sig närmre mig och la armen om mig. Så kände jag hur vi började röra oss och vi såg allt mer utav staden som jag mera bodde i. Vilken utsikt, det var så vacker, långt långt borta såg man havet. Under oss myllrade det av människor i olika åldrar, de såg numera ut som så myror.

-Du, jag hade tänkt att vi skulle ha picknick senare ikväll, bara du och jag, viskade han i mitt öra som att någon annan skulle kunnat höra vad han sa.

-Visst, det låter mysigt, viskade jag och gosade in mig mot honom och placerade huvudet mot hans bröstkorg. Det blåste kallt här uppe i det blå. Och återigen greps jag av känslan av frihet, fast denna gången delade jag den med en av de personer jag älskade mest på den här planeten. Jag mötte hans blick och jag såg på honom att han kände likadant. Vi möttes i en helt oförglömlig kyss.

Himmelen var målad i rosa och solen var sakta på väg ner långt där borta. Vi var inne i ett sådant magiskt ögonblick som man bara vill frysa, trycka på pausknappen eller vad som helst, men just då saktade hjulet ner och tillslut stod det helt still.

(Bilderna är tagna från we heart it)

Kapitel 14

Miriam

Solen stekte och jag låg utsträckt på min handduk med tårna i sanden, som var skållhet. Julia och Stella låg jämte mig på varsin sida. Jag kisade genom mina Ray-Ban solglasögon mot cyklarna. Skulle inte killarna vara här nu?

-Kommer de inte snart? Gnällde Stella.

-Saknar du redan Jocke? Ni sågs ju senast i morse, retades jag.

-Klart jag gör, sa hon och tittade längtansfullt mot cyklarna.

Snacka om nykära. De hade sovit över hos Jocke, de passade på nu när hans föräldrar var bortresta.

Stella och Jocke hade också blivit tillsammans vid det här laget, vi var redan inne på tredje veckan på sommarlovet. Herre gud, vad tiden går snabbt!

Imorgon fyller jag sjutton, tänkte jag panikslaget. Det är ju inte klokt, vid den här tiden förra året bodde jag i en helt annan stad och hade inte en aning om vilka underbara människor som bodde fyra timmar bort. Inte heller hade jag haft en aning om vad som skulle hända, men ibland är det tur att man inte kan se in i framtiden.

Plötsligt när jag låg där djupt försjunken i tankar kände jag hur något vått och iskallt träffade min bara mage. Jag skrek till och kom snabbt upp på fötter. När jag tittade upp såg hur killarna låg i gräset och vred sig av skratt. Alla tre med varsin vattenflaska i händerna. Stella och Julia hade tydligen blivit utsatta för samma sak för de hade också hoppat upp och stod nu och glodde surt på killarna som kippade efter luft mellan skrattanfallen. Men rätt var det var så fick Julia en idé. Hon sprang fram till en vattenledning med slang som var till för att man skulle kunna tvätta av sig och det var precis vad killarna behövde, enligt oss. Jag hjälpte henne att vrida på medan hon riktade slangen mot killarna som tydligen inte hade lagt märket till vad vi höll på med. De flög upp som skjutna ur kanoner och nu var det vår tur att skratta så att vi inte fick luft.

-Den som skrattar bäst, skrattar sist, var det ända Julia fick fram mellan skrattattackerna.

-Vi får väl se, muttrade Hampus surt.

Innan jag hann att reagera så hade Ludvig, i några snabba kliv hunnit fram till mig och plötsligt så hade han sina händer runt min midja och slängde snabbt och lätt upp mig på ena axeln. Och så kom en repris på vårat vattenkrig som vi hade i dammen för några veckor sedan, som numera kändes väldigt avlägset. Skillnaden var bara att vi nu var några fler som skvätte vatten och skrek som galningar när vi blev genomblöta, de andra som var på stranden tittade irriterat på oss men vi brydde oss. Lite kul kunde man väl ändå få ha, eller? Det var ju sommar då är det meningen att man ska ha kul.

När vi hade lekt färdigt gick vi tillbaka och la oss vi våra handdukar för att pusta ut. Och Stella och Jocke fick i uppgift att gå till kiosken och köpa glass åt oss andra efter våra väldigt noggranna beställningar. Vi låg där och njöt av solen och just då kändes det som att den här sommaren aldrig skulle ta slut.

(Bilderna är tagna från we heart it.)

Kapitel 13

Miriam

Jag tittade mig omkring, var höll Ludvig och resten av min klass hus? Jag stod mitt i folkmängden utanför kyrkan, det var skolavslutning och alla var uppklädda. Själv hade jag på mig en puderrosa klänning, kjolen var längre därbak och var i ett tunt tyg och överdelen var broderad. Skorna hade hyfsat höga klackar och var vita med små blommor på. Håret hade jag lockat också hade jag flätat en fläta som bildade ett diadem strax ovanför hårfästet.

Tillslut hittade jag dem, de stod jämte en björk en bit bort. Ludvig stod och pratade med sina vänner och blev genast tyst när han fick syn på mig, han bara gapade. Jag kände hur jag började rodna och mina kinder blev allt rödare.

-Hej, min solstråle, log han när jag äntligen hade kommit fram till honom. Han kysste mig mjuk och la sina händer runt min midja.

-Vad fin du är, viskade han kärleksfullt i mitt öra.

-Du med, viskade jag tillbaka och gav honom en smällkyss på munnen innan jag gick bort för att prata med Stella och Julia som precis hade kommit.

Vi pratade om vad vi hade på oss och i vilken butik vi hade köpt allt i, Stella var jättefin i sin ljusblågrå klänning som hade precis samma färg som hennes ögon. Julia hade på sig en naturvit klänning på sig och med hennes långa blonda hår såg hon ut som en ängel. En varm sommarbris smekte våra ansikten och fick våra hår att leka i vinden. Snart var det sommar!

Ludvig

Prästen predikade och därefter drog rektorn samma tal som han hade gjort i åratal. Han höll på i vad jag skulle kalla en evighet och man kände hur spänningen ökade, det var som att alla stod på en startlinje och snart gick startskottet.

Själv var jag sjukt spänd, det fanns så mycket jag ville göra, höjdpunkten skulle ändå bli Miriams födelsedag som var om några veckor. Jag hade kommit på den perfekta present, frågan var bara om hon tyckte likadant. Den var väldigt dyr så jag hade fått jobba extra på restaurangen, där jag jobbade som servitris. Det var ett bra jobb för att det var lätt att få några extra kronor i dricks om man bara la på lite charm.

Rektorn fortsatte att prata om hur duktiga vi hade varit under året och om hur stolt han var. Jag mötte Miriams blick och gjorde ett tecken med handen som visade att han visst aldrig kunde sluta prata. Hon sken upp som en sol och var tvungen att lägga händerna för munnen för att inte bryta ut i skratt, jag började nästan också att skratta när jag såg hennes reaktion. Vår lärare vände sig om i bänkraden framför oss och tittade surt på mig medan han gjorde shhh... tecknet åt oss båda, vilket bara fick oss att skratta ännu mer.

När rektorn äntligen var färdig och vi fick sluta, nästan sprang vi ut ur kyrkan. Vi fick våra betyg utav vår klassföreståndare. Jag öppnade det bruna kuvertet med darrande händer och läste snabbt igenom det. A i idrott! Fast det var väl egentligen ingen överraskning, resten var också godkänt. Två till A:n och åtta B:n och resten var C:n. Jag tog skolan på stort allvar och var därför inte nöjd med något som var under ett C, jag kunde inte hjälpa det, jag bara var sån. Miriam kikade på mina betyg över min axel.

-Det var ju grymt bra, viskade hon innan hon kysste mig ivrigt.

-Glad sommar, mumlade jag tillbaka och besvarade kyssen.

Vi båda blev väl antagligen lite för entusiastiska för efter ett tag knackade Stella mig på axeln och undrade om vi ville hänga med och fika.

Jag skjutsade Miriam på styret. Jag kände hur hon luktade sommar och drog in den numera välbekanta doften. Vi hamnade tillslut på ett café som låg nere vid hamnen, när alla hade beställt så gick vi ut och drog ihop två bord för att alla skulle få plats. Jag hamnade jämte Miriam på kanten mittemot satt Jocke och Stella, man såg på dem att det var något på gång mellan dem. Vad jag visste så hade Jocke gillat Stella i ett antal år och först nu när jag var tillsammans med hennes kompis vågade han visa det. Fast jag ska nog inte säga något med tanke på att om inte Miriam hade kysste mig den där kvällen så hade vi nog inte varit tillsammans vid det här laget.

Vi var ett bra gäng, mina gamla polare och Miriam med hennes vänner Stella och Julia. Hampus hade blivit tillsammans med Julia redan i vintras så vi hade egentligen varit ett gäng innan Miriam kom, fast vi hängde oftare ihop nu än innan. Sen var Sebbes flickvän Emelie från parallellklassen med också. Så vi var ett gäng som satt där i sommarvärmen och skrattade och firade att sommaren äntligen var här.

När Miriam gick på toaletten kläckte Stella sin idé om vad de skulle ge henne i födelsedagspresent.

-Hon har ju aldrig varit på Liseberg, så jag tänkte att vi kan ge henne en heldag där, viskade Stella, ivrig om att få höra vad vi andra tyckte om det.

-Bra idé! sa Julia som helt var med på det.

-Det skulle vara kul, men jag har redan en annan present till henne, förklarade jag.

-Vadå för något? ville tjejerna genast veta.

Jag log generat och sa att det fick bli en överraskning för dem också, jag var nämligen inte säker på om de visste något om Ronjas död. Det var bäst att hålla tyst så att jag inte försa mig, det där fick faktiskt Miriam berätta själv. De tittade misstänksamt på mig men fortsatte sedan att planera deras present tills de blev avbrutna av Miriam som kom tillbaka.

-Så varför blev ni så tysta då? undrade hon och tittade misstänksamt på oss.

-Asch, det var inget, försökte Julia, men Miriam tittade fortfarande vaksamt på oss när vi försökte byta samtalsämne. Men tillslut släppte hon det och hängde med i samtalet.

Vi bestämde oss för att dela på oss, alla ville göra olika saker så då skildes vi åt.

Som vanligt följde jag Miriam hem, hon gick jämte mig och jag ledde cykeln. Jag betraktade henne i smyg, hon var så vacker i sin somriga klänning, klackskorna hade åkt av för länge sedan. Hon hade klagat på skoskav och att hon inte gillade högklackat. Men jag tyckte att det passade henne, hennes ben blev plötsligt ännu längre och ståtligare och som vanligt så nästan dansade hon fram.

-Har du någonsin gått på dans? undrade jag nyfiket.

-Nej, varför undrar du? frågade hon förvånat.

-Asch, det var inget. Men du har aldrig tänkt börja på det heller? frågade jag.

-Nej, inte direkt, skrattade hon när hon hade tänkte efter ett tag.

Vi fortsatte att prata om allt mellan himmel och jord, hon var alltid väldigt lätt att prata med, det var nästan svårt att låta bli.

Jag följde med henne in i köket.

-Vill du ha något att dricka? Undrade hon.

-Visst, det går bra med vad som helst, sa jag.

-Okej, då fixar jag Miriams special, skrattade hon och tog fram en stavmixer och en bunke. Sen letade hon fram frysta bär ur frysen och tog fram yoghurt ur kylskåpet. Jag tittade roat på henne när hon snurrade runt i köket för att ta fram och ställa tillbaka allt.

-Walla! sa hon när hon slutligen vände sig om med två smoothies i händerna och räckte den ena till mig.

-Mums! sa jag efter min första klunk.

Hon log nöjt mot mig och gav mig sedan en snabb kyss innan hon dansade ut i trädgården. Jag hängde efter henne och tillslut satte hon sig under det stora pilträdet vi dammen för att lapa sol. Jag slog mig ner jämte henne och när hon hade druckit upp sin smoothie la hon sig ner i gräset med huvudet i mitt knä. Hon tittade upp på mig med sina gröna kattögon och log ett utav sina vackraste leenden. Jag strök bort en hårslinga från hennes ögon och snurrade den runt mitt finger.

-Hur kunde jag klara mig utan dig? undrade jag och tänkte tillbaka på tiden innan Miriam flyttade hit, men kunde inte komma på något som hade betytt lika mycket som hon gjorde nu.

-Jag vet inte, du måste ha haft ett väldigt tråkigt liv, skrattade hon.

-Jag är ledsen men jag kan tyvärr inte säga samma sak om dig, retades hon och brottade ner mig i gräset där hon precis hade legat. Hon lutade sig ner och kysste mig ömt, hennes hår kittlade mig på halsen och jag kunde inte hålla tillbaka ett skratt.

-Vad är det? frågade hon förvånad över mitt plötsliga skratt.

-Ditt hår, flämtade jag innan jag plötsligt fick allt hennes hår i ansiktet.

-Hörru! Det där var inte schyst, skrattade jag och lyfte upp henne på axeln.

-Nej! Ludvig, snälla gör det inte, skrek hon när hon såg vart jag var på väg.

Jag snurrade henne ett halvt varv så att hennes huvud var det som var närmast vattenytan. Lite av hennes hår hade redan hunnit bli blött. Jag stod med vatten upp till knäna när jag började doppa resten av det och en bit av hennes ansikte, men jag var noga med att hon kunde andas. Så började hon skvätta upp vatten på mig med hjälp utav sina fria armar. Av en ren försvarsmekanism så släppte jag hennes och hela hon åkte i dammen. När hon kom upp ur vattnet började hon skvätta ner mig och vi betedde oss som två små barn. Båda blev genom blöta men var lika glada för det. Hon gjorde några försök med att putta i mig i vattnet men lyckades inte, jag var för stark. Istället tog jag tag om hennes midja och lyfte upp henne och snurrade några varv innan jag böjde mig fram och kysste henne passionerat. Hon besvarade kyssen ivrigt.

(bilderna är tagna från we heart it)

Tack!

Jag ville bara tacka för alla fina kommentarer jag får från er läsare, man blir genast mycket gladare och det blir mycket roligare att skriva när man har läst dem.
Sen efterlyser jag kritik från er läsare så att jag kan utvecklas och bli bättre, ni får gärna ge exempel på vad ni tycker ska hända om ni har någon bra idé. Och sprid gärna bloggen vidare till era vänner, jag blir superduper glad varje gång jag ser att det är många som har läst när jag har lagt ut ett nytt inlägg.

Men framförallt ville jag bara tacka alla underbara läsare!

Kapitel 12

Miriam

Jag vaknade tidigt på morgonen, solen stack mig i ögonen. Tydligen hade jag somnat uppkrupen i fönstret, det stod öppet och jag kunde höra hur fåglarna sjunga utanför. Hur mycket var klockan egentligen? Väckarklockan visade 04.18.

Jag var för pigg för att somna om så jag tog på mig en tjocktröja och smög ner för trappan. Sen gjorde jag en kopp te och tassade ut på verandan, tillslut hamnade jag på bänken under pilträdet. Det var dagg i gräset så nu var mina fötter iskalla, men det sket jag i. Istället njöt jag av att höra fåglarnas sång och se hur solen sakta steg på himmelen. Jag kurade ihop mig på bänken och värmde händerna runt koppen, det var tur att jag hade tagit på mig en tjocktröja annars hade inte klarat mig så länge utan att frysa fingrarna av mig.

Snart kände jag hur ögonlocken blev allt tyngre och när jag väl slöt ögonen så somnade jag om direkt.

-Dags att vakna, sömntuta, sa någon och skakade om mig först försiktigt men när jag vägrade att öppna ögonen blev omskakningarna allt mer irriterade. Så tillslut gav jag mig och kisade mot personen som stod framför mig, det var Stella. Hennes hår lyste som eld, eftersom solen befann sig precis bakom henne, det var lika bångstyrigt som alltid. Ögonen tycktes glittra och de tittade stint på mig.

-Hej, vad gör du här? frågade jag med min hesa morgon röst.

-Äntligen, pustade hon.

-Jo jag tänkte fråga om du ville hitta på något, men när du verken svarade på mina sms eller när jag ringde så bestämde jag mig för att cykla hem till dig, förklarade hon.

-Så har du lust att hitta på något? undrade hon.

-Visst, jag måste bara byta om först, sa jag och kände hur magen kurrade.

-Sen måste jag nog käka något också, vill du ha något? frågade jag och log ursäktande.

-Okej, men jag måste bara fråga. Brukar du sova utomhus? frågade hon gravallvarligt.

-Nej, skrattade jag. Det är en lång historia.

-Med tanke på hur mycket grejer du behövde fixa innan vi faktiskt kan hitta på något, så har jag tid att lyssna, sa hon och såg anklagande på mig.

Jag berättade att jag hade stött på Ludvig efter vår ”tjejkväll” och att vi hade gått hem till honom och sett på film och att jag hade somnat och sedan vaknat upp i hans soffa morgonen därpå. Sedan berättade jag hur vi hade dansat runt i hans kök och att han hade lagat världens godaste omelett till frukost. Stella bara gapade och man såg på henne att hon var en gnutta svartsjuk, kanske inte på att det var Ludvig jag pratade om, utan mer att jag hade en kille som lagade omelett till mig och brydde sig om mig.

-OMG! La han en filt över dig när du hade somnat och lagade omelett till frukost?! Han gillar dig, helt klart, sa hon efter hennes lilla glädjeanfall.

-Vänta, det kommer mer, skrattade jag och berättade hur jag var tvungen att cykla hem som en dåre för att hinna hem till lunchen. Sen berättade jag att han hade dragit med mig ut på världens längsta cykeltur, enligt mig i alla fall. Och att vi sedan hade stannat till vid några klippor och satt oss där för att titta på solnedgången. Sedan berättade jag att han hade sagt att han tyckte att jag var minst lika vacker som solnedgången, och slutklämmen på allt var ju naturligtvis kyssen.

-Och du är säker på att ni inte är mer än vänner? frågade hon ironiskt.

Jag bara skrattade och svarade att vi definitivt inte var mer än vänner.

-Visst, sa hon och log klurigt så att hennes smilgropar syntes.

Tillslut hade vi bestämt oss för att cykla ned på stan en sväng. Vi strövade runt på gatorna och gick in i de butiker som såg någorlunda spännande ut. När vi kom in i en tantbutik med en massa roliga hattar, gick vi in i en provhytt och provade en massa rent ut sagt fula kläder på skoj. Sen tog vi kort och gjorde en massa grimaser, vi skrattade så att vi låg dubbla. Vi var grymt snygga i alla storblommiga klänningar och hattar med stora brätten.

Efter allt provade av både snygga och fula kläder kände vi för glass, så vi begav oss mot Kungsparken där vi hittade en glassbar. Stella tog en mjukglass och jag valde efter en stunds betänketid kulglass i bägare med två kulor, en med smak av tutti-frutti och den andra med smak av dami. Vi slog oss ned under en lönn och njöt utav glassen. Stella frågade ut mig vad det gällde kyssen, hon ville veta om han var lika bra som alla påstod. Sen fortsatte jag att fråga ut henne vad det gällde Jocke, jag visste fortfarande inte hur han såg ut så jag väntade spänt på att få träffa honom i skolan nästa dag.

Plötslig kände jag hur någon la sina händer för mina ögon och det blev svart, jämte mig hörde jag Stella fnissa.

-Gissa vem det är? frågade någon busigt.

Självklart var det ingen match, jag hade lärt mig hur Ludvigs röst lät redan första dagen och med tanke på hur hysteriskt Stella fnissade så var det näst in till omöjligt att gissa fel.

-Hm... ja, vem kan det vara? frågade jag och låtsades att jag tänkte efter bara för att retas.

-Kan det vara Ludvig, sa jag och vände mig om när han hade flyttat händerna från mina ögon till min nacke. Först tittade han bara på mig och log och sen böjde han sig försiktigt fram och kysste mig ömt. Oh, jag smälte som is i solen.

-Så vad hittar ni på då? frågade en kille som jag aldrig hade träffat innan, när jag och Ludvig hade släppt varandra så pass mycket så att Ludvig enbart hade sin arm över mina axlar. Jag såg hur Stella rodnade en aning innan hon skärpte till sig och svarade.

-Vi käkar glass och njuter av solen, log hon.

-Härligt! sa han och resten av killarna slog sig ned jämte oss. Det var Ludvig, Hampus, Jocke och Sebbe, tydligen var det de fyra som brukade hänga ihop. Vilket inte var helt konstig eftersom de helt uppenbart hade minst ett gemensamt intresse, att träna. Alla fyra var ursnygga och jag förstod alla tjejerna som satt en bit ifrån oss och kollade svartsjuk på oss. Sen visste jag ju att Ludvig inte var den som var fixerad vid sin kropp, visst han visste hur man gjorde för att klä sig snygg och han hade helt klart utseendet på sin sida, men när man lärde känna honom förstod man att det inte var så viktigt för honom.

Vi satt där och pratade om allt möjligt, mycket handlade om mig eftersom jag var ”ny”, den enda som verkligen kände mig var ju Ludvig. Jag hade funderat på att berätta för Stella om Ronja och jag hade kommit fram till att jag skulle göra det någon gång när det passade. Men nu trängde jag bort de tankarna. Istället pratade jag med de andra om vad de skulle hitta på under sommarlovet.

-Har du aldrig varit på Liseberg? frågade Hampus förvånat när någon hade kläckt idéen att vi skulle gå dit tillsammans.

-Nej, det har aldrig blivit av och sen bodde jag ju fyra timmar här ifrån innan, förklarade jag.

-Då bara måste vi ju dit, sa Stella säkert.

-Haha, Ludvig kan ju visa dig pariserhjulet, retades Sebbe.

-HA HA HA vad rolig du var då, sa Ludvig och boxade till Sebbe på skoj.

-Ja, Göteborgshumor brukar ju inte vara särskilt rolig, eller vad säger ni tjejer, ni är de ända som inte är födda här? undrade Sebbe.

-Ja, de flesta skämten brukar ju inte direkt vara några höjdare, skrattade jag.

Ludvig började kittla mig och jag tjöt av skratt.

-Så du tycker inte att jag är rolig, för just nu skrattar du så mycket att du knappt hinner andas, skojade han.

-Okej, okej du är jätte rolig, sa jag ironiskt men jag hann knappt avsluta meningen innan jag fick ett nytt skrattanfall. Tillslut slutade han när vi märkte att allas ögon var vända mot oss och vi satte oss upp och tittade generat på varandra och han gav mig ett busigt leende.

När solen hade gått ner bestämde vi oss för att det var dags för att bege sig hemåt det var ju ändå skolan imorgon och vi ville inte komma dit och se ut som vrak. Jag och Ludvig cyklade tillsammans och pratade en hel del. Och när vi väl var framme hos mig och jag hade låst min cykel klev han av sin och gick fram och kramade mig. Jag vände upp mitt huvud och mötte hans blick, vi kysstes och han viskade god natt. Jag gjorde det samma och sedan cyklade han iväg. Gud vad jag älskade den där killen, tänkte jag för mig själv samtidigt som han vände sig om och vinkade till mig, jag vinkade tillbaks och sen öppnade jag dörren och gick in.

 (bilderna är från we heart it)

Kapitel 11

(Lyssna gärna på låten ovan, jag tyckte att den passade in rätt bra till kapitlet. Observera att ni måste spola fram ungefär 1 minut innan de börjar sjunga.)


Miriam
När jag kom hem efter Ludvigs och min lilla utflykt smög jag tyst upp för trappan och in på mitt rum och satte mig i mitt fönster, jag ville slippa mammas alla frågor om varför Ludvig och jag hade gått ut så sent på kvällen, det var vår lilla hemlighet. Nu ville jag bara vara för mig själv och tänka igen om allt som hade hänt under dagen. Utanför glittrade nu stjärnorna i kapp.

Tänk att jag hade vågat kyssa honom, det trodde jag aldrig. Och vad bra han var på det, den bästa jag hade kysst i alla fall. Fast på andra sidan hade jag inte så mycket att jämföra med. Den ende jag hade kysst eller man kanske snarare ska kalla det pussat var en kille som hette Tom, och det var efter ett disco som en tjej i min dåvarande klass hade ordnat hemma hos sig.

Usch, jag fick rysningar bara jag tänkte på det, det hade känts slemmigt och med tanke på att han nog hade druckit en hel del innan så luktade han alkohol. Fråga mig inte varför jag gjorde det, egentligen berodde det på att jag hade slagit vad med en utav mina gamla vänner och jag förlorade, och det blev mitt straff.

Men när jag kysste Ludvig var det helt annorlunda, först hade det varit mjuk och försiktigt som att vi båda väntade på att någon skulle nypa oss i armen så att vi skulle inse att det bara hade varit en dröm, men sen hade det blivit en aning mer intensivt och vi hade vågat ta för oss lite mer och jag hade blivit alldeles varm inombords.

Det pirrade till i magtrakterna så fort jag tänkte på det. Men hur skulle det bli nästa gång vi sågs, skulle vi fortsätta som om inget hade hänt eller skulle vi utveckla detta till något nytt? Jag visste vad jag ville i alla fall och jag skulle inte stå ut om inte han tyckte likadant.

Var befann sig ens bästa vän när man behövde henne som mest? Jag funderade på att sms:a Stella eller Julia men jag tänkte att det kunde vänta, nu önskade jag mest att Ronja skulle vara här så att jag kunde berätta allt för henne och hon skulle bara sitta där och lyssna och flika in med ett mm eller hm eller något annat som lät vettigt, och sen skulle hon komma med kloka råd och sedan skulle hon skratta när jag påstod att det var lätt för henne att säga, i och med att hon alltid hade haft det lätt när det gällde killar. Inte så att de inte gillade mig, vi hade ju nästan varit identiska så det var nästan bara att välja om man föredrog bruna eller gröna ögon, okej så enkelt var det väl inte riktigt. Men hon hade alltid haft så lätt att prata med dem. Så fort det jag som skulle prata med någon jag gillade eller tyckte var snygg så började jag stamma eller tänkte allt för mycket på vad jag skulle säga, innan jag bestämde mig för att det var bäst att vara tyst. Det var en av anledningarna till att jag gillade Ludvig så mycket, orden tycktes bara flyga ur min mun utan problem, kanske hängde det ihop med att han var en bra lyssnare och så slog tanken mig, han var ju precis likadan som Ronja fast i killmodell, till och med om man såg till utseendet så var de lika. Båda hade samma kastanjebruna hår och bruna rådjurs ögon, sen hade de samma hudton och till sättet var de identiska. Det var som att Ronja aldrig hade lämnat mig, hon liksom vägledde mig genom den svåra tiden och nu hade hon hjälpt mig att hitta någon som skulle göra mig glad igen, och när den tanken slog mig började jag genast att gråta. Tanken gjorde mig både ledsen och tacksam och en smula glad, hon brydde sig verkligen om mig och det kändes skönt att veta. Jag gömde ansiktet i en kudde för att dämpa mina snyftningar så att inte mamma eller pappa skulle komma upp och fråga vad det var som hade hänt. De skulle bara tycka att det var nonsens, också skulle de fråga om jag inte hade slagit i huvudet i sängen och om de skulle ringa en läkare för säkerhetens skulle. Och det var något jag definitivt ville undvika. Det konstiga var bara det att jag faktiskt trodde på det, visst det lät hel knäppt men när jag tänkte efter så lät det bara mer och mer troligt och tillslut var jag tvärsäker.

När jag hade legat där och tänkt ett tag så kom jag ihåg det Ludvig hade frågat, om jag fortfarande ville åka till Paris. Innan hade jag svarat med ett kort och enkelt nej, men nu var jag inte lika säker. Kanske ville jag åka dit en vacker dag, i så fall skulle jag göra det för att hedra Ronja och för att glädja henne.

Tillslut somnade jag, man blev grymt trött över att tänka och fundera över vissa saker. Det sista jag såg var alla stjärnorna och plötsligt såg det ut som att en blinkade till lite extra bara för mig.

(bilderna är tagna från we heart it)