Kapitel 1

Fredag, 4 november 2011 Nadja
Jag gick till träningen som vanligt och satt och knöt på mig skorna samtidigt som Madam Lemoine kom in i danssalen. Hon hälsade svalt innan hon fortsatte till ljudanläggningen. Jag följde henne med blicken, speglarna gjorde så att jag kunde se henne i olika vinklar. Hennes smala kropp nästan flög fram. Hennes rörelser var graciösa och hennes ansikte var stramt och en smula strängt, men hon såg lika lugn ut som alltid. Jag beundrade henne för det, men jag visste att en dag skulle jag också se ut sådär, det var liksom ett utav kraven för att lyckas.
Jag ställde mig vid ett utav de stora fönsterna för att stretcha. Det var väldigt noga, annars kunde man lätt sträcka sig eller råka ut för någon annan skada och då kunde allt vara över på bara några sekunder.
Långt där nere på gatan sprang människor runt kors och tvärs, alla på väg någonstans. De såg ut som små myror här uppifrån. Många korsade vägen för arga taxichaufförer som tutade ilsket i sina gula taxibilar. Långt där borta vid horisonten skymtade jag havet som under den här årstiden såg väldigt trist ut. Allt såg liksom grått ut, som om staden låg i dvala. Men så fort det blev mörkt så lystes allt upp utav miljontals lampor och då var det som om allt fick liv igen.

Jag vaknade snabbt upp ur mina tankar när Madam harklade sig och tog fram en gammal vinyl från hennes skivsamling. Jag trodde att jag skulle explodera av nyfikenhet. Vad skulle jag få dansa till idag? Tonerna av ett piano letade sig ut i rummet och jag tog ett djupt andetag och kände in musiken. Sakta gick jag fram och ställde mig mitt i rummet, Madam instruerade mig steg för steg. Jag kände hur kroppen röde sig i takt till musiken, varje rörelse var noga uttänkt och krävde full koncentration.

Madam log belåtet, nöjd över vad jag hade presterat idag. Hon skulle aldrig erkänna det om jag frågade men det räckte med den där gesten för att jag skulle förstå. Hon ville inte att jag skulle nöja mig med hur bra jag var nu, nej hon ville att jag hela tiden skulle vilja utvecklas och bli bättre. Men jag hade känt henne så länge nu så att jag visste allt detta, och det var inte svårt för mig att se när hon var nöjd eller inte.

 

Just då hade allt varit som vanligt, jag levde i min lilla drömvärld och allt var bra. Då visste jag vad som var mitt mål och vad som krävdes för att komma dit.

Jag hade börjat på balett när jag var fem och tränat stenhårt för att komma dit där jag var idag. Min dröm var att komma in på Juilliard och efter mina år där utvecklas till en av världens mest berömda ballerinor. Den 4 november 2011 var jag sexton år och ungefär ett och ett halvt år ifrån min dröm, men samma dag gick min dröm i tusen bitar.

(Bilderna är ifrån we heart it.)



I´m not dead yet :)

Jag vet att det är dålig uppdatering här på bloggen, men jag håller på att skriva en massa olika noveller till olika novelltävlingar som jag ska vara med i. Så om ni håller ut ett tag till och kikar in på bloggen ibland så ska jag nog se till att det snart dyker upp något nytt för er att läsa.
Anledningen till att jag inte kan lägga upp någon utav de novellerna nu är för att i vissa tävlingar får inte novellen ha varit publicerad innan och därför väljer jag att avvakta lite. Men som sagt håll utkik! :)

Är ni själva sugna på att tävla kan ni gå in här och kolla in vad det finns för olika tävlingar i Sverige just nu :)

Kapitel 21

Miriam
När vi äntligen hade lämnat hotellrummet och strosade runt på Paris kullerstensgator så fullkomligt sprudlade lyckan inom mig. Jag kunde inte förstå att jag befann mig i staden jag alltid hade drömt om, det gick liksom inte att banka in i skallen.
Ludvig la sin ena arm runt om mig och jag gav honom en snabb kyss sedan promenerade vi vidare.
Snart var vi framme vid en större gata som vi korsade och vi gick ut på en stor terrass. Vi blickade ut över en stor fontän som var omgiven av stora gräsmattor som sträckte ut sig som en stor kontrast mot all betong och asfalt som staden annars kokade av. Det fullkomligt kryllade av människor, alla hade kommit dit för att se samma sak, Eiffeltornet. Ljudet av kameror som blixtrade fyllde mina öron och det påminde mig om bin som svärmade. Jag tog fram kameran jag hade fått av mamma och pappa i födelsedagspresent och tog några kort. Jag var noga med att skärpan var bra innan jag tryckte ner avtryckaren.

-Hoppa upp, sa Ludvig och pekade på sin rygg.
-Okej, skrattade jag och tog sats innan jag hoppade upp och knöt mina händer runt hans nacke.
Han sprang ner för trapporna och jag fick hålla i mig för att inte trilla av. Han sprang igenom den frodiga parken som svämmade över av blommor i alla möjliga färger. Jag vinkade till en gammal man som satt på en parkbänk. Han sken upp och vinkade glatt tillbaka, han skrockade till när vi höll på att ramla, men Ludvig lyckades hålla sig på fötter. Istället ställde han försiktigt ner mig och vi gick hand i hand sista biten. Vi svängde med armarna som två barn som var ute och gick med dagis.
Då fick jag en minnes bild från min och Ronjas första skoldag och det högg till i hjärtat. Vi hade gått hand i hand hela vägen hem från skolan och pratat om alla roliga saker som hade hänt under dagen. Då hade det känts väldigt tryggt att veta att hon fanns där för mig i alla lägen och jag saknade det.

Till sist nådde vi fram till kön som gick i snigelfart. Jag var omringad av människor som knuffades och pratade surt med varandra på språk jag inte förstod. Men så lite längre bak i kön som hela tiden växte stod familjen från flygplatsen. De två flickorna bråkade om vems sockervadd som var störst. Mamman och pappan försökte få stopp på dem och man såg hur deras tålamod minskade drastiskt.

Ludvig la sin arm om mina axlar och drog mig framåt. Äntligen hade vi kommit fram till biljettluckorna och vi skyndades att betala.
-Så vad tror du, ska vi satsa på att gå upp? frågade jag.
Ludvig slängde en blick emot hissarna och kön som inte verkade ha något slut.
-Trapporna verkar som en bättre idé, sa han och tittade tveksamt upp mot toppen.
-Hur många trappsteg är det?
-1664 stycken, svarade jag och försökte se oberörd ut. Det blir ingen match, skrattade jag när jag såg hans plågade min och drog med honom mot trapporna.

När vi äntligen hade tagit oss upp till första plan var vi tvungna att stanna och ta en paus. Jag hade grym mjölksyra och vi hade inte gått hälften av det vi skulle gå. Jag lutade mig mot ett räcke och njöt utav utsikten medan Ludvig sprang iväg för att köpa något att dricka. Efter en stund kom han tillbaka med två flaskor mineralvatten i händerna och något annat som han försökte gömma.

-Var har du där? frågade jag nyfiket och sträckte mig efter det men han väjde snabbt undan.
-Du får vänta och se, sa han och log lurigt.
Jag försökte med hundvalpsblicken men som vanligt bet inte den på Ludvig. Han bara skrattade och drog mig upp för nästa trappa.
Vi pustade och stånkade men efter många om och men nådde vi toppen. Med tunga steg gick jag mot räcket. Vinden lekte med mitt hår och när jag tittade ner mot marken såg alla människor ut som myror. Utsikten gjorde mig stum och tanken på att jag faktiskt stod i toppen av Eiffeltornet gjorde mig yr.
Ludvig som stod bredvid mig verkade lika hänförd som jag och jag kände för att ge honom en kram.

-Tack för att du tog med mig hit, viskade jag och jag kände hur en tår sakta ringlade ner för min kind.
-Tacka mig inte än, sa han och torkade försiktigt bort tåren med tummen. Jag har något mer jag vill ge dig, viskade han också lösgjorde han sig och ur bakfickan tog han fram ett litet kuvert som han öppnade. Försiktigt tog han ut innehållet som blänkte till i solen. Han tog min handled och satte på ett armband i silver. I armbandet hängde det sex berlocker. Tre av dem var korset, ankaret och hjärtat, de traditionella symbolerna för tro, hopp och kärlek. De andra tre var ett Eiffeltorn i miniatyr, en evighetssymbol och en fransk lilja.
-Vad står liljan för? undrade jag.
-Så du fattade att alla berlockerna hade en betydelse, skrattade han lite generat.
-Jo, den franska liljan står fulländning, ljus och liv. Och det är så jag ser dig, sa han och nu hade hans kinder antagit en rödare nyans.
-Så gullig du är, log jag och gav honom en Bamsekram som sedan ledde till en mjuk men passionerad kyss.
-Tack, flämtade jag samtidigt som jag försökte få luft. Mer hann jag inte säga innan han tryckte sig emot mig igen och våra läppar möttes i en djup kyss som jag aldrig ville skulle ta slut.

 (Bilderna är tagna ifrån we heart it och tumblr.)

Kapitel 20 Del 2

Ludvig

-Brukar du kolla in mig när jag sover? frågade hon chokat och en aningen generat. Samtidigt såg jag hur hennes kinder blossade upp och antog en rödare ton. Gud vad söt hon var!

-Ibland, skrattade jag generat när jag såg hennes reaktion.

-Nä, fy vad pinsamt! skrattade hon, sen tog hon tag i en kudde som hon började slå på mig med. Men jag var snabb och lyckades snabbt slita till mig en kudde att försvara mig med. Vi höll på ett tag tills jag hade lyckats brotta ner henne i sängen och jag låg över henne och flåsade, med hennes handleder i ett hårt grepp så att hon inte skulle lyckas smita.

Vi bara låg där och tittade varandra djupt in i ögonen, det kändes som att hon kunde se min själ lika tydligt som jag såg henne framför mig. Kunde hon se allt som gömde sig där inne? Troligtvis inte, men det kändes som att hennes kattlika ögon genomskådade mig, inte direkt för att jag hade något att dölja men ändå.

Jag älskade den här tjejen och jag ville dela med mig av allt. Men jag måste erkänna att mitt svar innan när hon frågade om varför jag log inte var helt sant. Helt klart berodde det på henne, hon fick mig alltid att le. Men det att vi faktiskt hade gjort ”det” gjorde att allt kändes annorlunda på något sätt. Kanske älskade jag henne ännu mer nu, inte vet jag. Men nått fick mig att inse att jag ville ha henne på alla sätt som fanns och jag ville alltid stå vid hennes sida. Så jag bestämde mig, nu säger jag det.

-Jag älskar dig, sa jag tyst samtidigt som jag kysste hennes hals.

Hennes mungipor drogs uppåt och jag kände hur hon log, och när jag lite senare mötte hennes blick såg jag hur hennes ögon glittrade av lycka och kärlek. Samtidigt formade hennes läppar de tre orden, jag älskar dig. Och jag förstod varför hon reagerade som hon gjorde för nu gjorde jag likadant. Mina mungipor var i höjd med mina ögon och jag har svårt att tro att det gick att missa någon utav mina 28 tänder.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

Kapitel 20 Del 1

Miriam
Jag slog upp ögonen och kisade genom ögonfransarna mot ljuset som silade in genom gardinen. Det tog ett tag innan jag fick någon skärpa. Var var jag? Min blick sökte sig igenom rummet. En vit gardin fladdrade till vid det öppna fönstret och utanför hörde jag bilar som körde förbi och människor som pratade. Men det min blick slutligen fastnade vid var något som jag såg långt borta i fjärran. Lika ståtligt och pampigt som på alla bilder, stod Eiffeltornet där, omringat av alla byggnader och mitt ibland alla tegelfärgade hustak. Drömde jag?
Jag vände på huvudet och blev överraskad över hur stor sängen var. Den andra sidan av dubbelsängen var tom men täcket låg slängt i en slarvig hög. Sakta resta jag mig och tassade bort till fönstret. På vägen drog jag på mig en morgonrock i silke som någon hade vikt prydligt. Jag huttrade till, tyget var svalt och jag kände hur huden knottrade sig.
Utsikten var otrolig, jag blev helt stum. Kunde det verkligen vara en dröm? Jag lät min hand följa gardinens tunna tyg, och sedan gå över till morgonrockens sammetslena smaragdgröna tyg, allt kändes så verkligt.

-God morgon, log Ludvig när han kom in i rummet körandes på en vagn full utav godsaker.
-Godmorgon, var har du varit? undrade jag fortfarande förvånad över att se honom.
-Du sov så sött och jag ville inte väcka dig, och sen var ju någon tvungen att fixa frukost, skrattade han och gjorde en gest mot vagnen.
-Jag visste inte vad du ville ha, så jag slog på stort, log han ursäktande.
Jag smålog när jag gick fram till vagnen för att se vad han hade beställt. Vad jag kunde se fattades det inte något, det fanns allt du kunde önska dig, plus lite till.
-Vad synd, jag som var så sugen på Fattiga riddare, suckade jag och såg så besviken ut som jag bara kunde.
-Vänta bara lite så kan jag ringa rumsservicen, sa han och gick till telefonen för att ringa.
-Nej, vänta Ludvig! Jag skojade bara, skrattade jag. Och jag kunde inte annat än att vika mig av skratt när jag såg hans snopna min fast han försökte dölja den när han la ner telefonen och tittade på mig. Och sedan var det min tur att bli snopen, när han i två sjumilakliv var framme vid mig, lyfte upp mig och snurrade mig några varv i luften innan han bar bort mig till sängen där han slutligen la ner mig. Just nu kändes det som att min mage bestod av sockerdricka. Bubblorna kittlade min mage och tonade sedan ut i ett skratt som tydligen aldrig tog slut. Jag försökte lägga band på mig själv vilket inte gick något vidare men när jag mötte Ludvigs en aning roade men ändå kärleksfulla blick så slutade jag. Istället möttes våra läppar i en passionerad kyss, och min mun blev upptagen med något annat och det blev plötsligt omöjligt att skratta. Vi fortsatte på det vi hade börjat den kvällen då Ludvig hade sovit över hos mig, men den här gången gick vi en aningen längre om ni förstår vad jag menar.
Jag kunde bara inte sluta att le, ingen gjorde mig lyckligare än Ludvig. Lite senare lyxade vi till det och åt frukost i sängen. Vi pratade om resan och om hur trötta vi hade varit när vi hade landat. Plötsligt fick Ludvig ett busigt leende på läpparna och hans mungipor nådde nästan hans glittrande chokladbruna ögon.
-Vad är det? frågade jag nyfiket.
Han log ännu större nu vilket gjorde mig galen.
-Men vad är det?! Säg nu! Jag hoppade på stället av nyfikenhet.
-Ja, ja ta det lugnt. Jag bara tänkte på hur glad jag är som har dig, innan jag träffade dig hade jag aldrig mött någon som skrattar så mycket och som får mig att skratta så ofta som du. Dessutom finns det ingen som är så sötare än du när du sover. 
 



(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

Kapitel 19

Miriam                                                                                                             Två veckor senare
Jag och Ludvig satt på flygplatsen och väntade på att få gå på planet som skulle ta oss till Paris. Jag rös till när jag tänkte på det. Ludvig kände det och kramade om min hand lite extra.
Det var sent på kvällen när vi hade åkt till Landvetter för att checka in, och göra allt annat man var tvungen att göra innan man flög. Klockan var kvart i två på natten och vi satt och halvsov på några obekväma stolar. Vi var långt ifrån ensamma, alla sittplatser var upptagna och några stackare var tvungna att stå. Jämte oss satt det en barnfamilj, de hade precis fått minstingen att somna, han hade skrikit sig till sömns och man såg på föräldrarna hur slitna de var. I deras knä satt två tjejer i åtta års åldern, de var identiska, troligtvis så var de tvillingar men de påminde mig om två tjejer jag kände väldigt väl. Bådas blickar var fulla av förväntan och de frågade var och varannan minut om de inte skulle få gå på planet snart.

Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar och jag var tvungen att titta bort, istället fäste jag blicken på det som hände på andra sidan de stora fönsterna. På flygplanen som körde ut på startbanan och som la i högsta växeln innan de sakta lyfte och flög iväg, tillslut såg man bara en lite prick högt uppe i det blå.

Vårt plan stod där ute nu och de höll på att lyfta in allas bagage. Jag såg hur min marinblåa resväska åkte upp på ett rullband innan den försvann in i planet.

-Varför gick jag med på det här?! klagade jag nervöst.

-Du ville inte såra mina känslor, retades han.
Nu hade jag börjat skaka, mina muskler var på hel spänn och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, allt jag kände för just nu var att springa därifrån med svansen mellan benen.
Jag såg hur någon öppnade gaten och hur människorna började köa vid biljettkontrollanterna. Ludvig reste sig upp och räckte mig sin hand. Jag tvekade innan jag tog emot den och tog ett djupt andetag. Jag var tvungen att klara det här, det fanns ingen återvändo.
Så jag reste mig upp och fast mina muskler strejkade gick jag på skakande ben fram till kön. Kontrollanten tog emot min biljett och synade den innan hon gav tillbaka den till mig med ett leende på läpparna, hennes kritvita tänder lyste emot mig och hennes bärnstensfärgade ögon tittade vänligt på mig.
-Hoppas ni får en trevlig resa, sa hon innan hon fäste blicken på nästa passagerare i kön.
Vi fortsatte in i planet och hittade snart våra platser. Jag slog mig ner i det mjuka sätet och slogs av tanken att planet precis såg ut som det i drömmen. Jag skakade av mig känslan av obehag som kom krypande, jag hade värre saker att bekymra mig över.
Ludvig pillade nyfiket på alla knappar som fanns i taket ovanför oss och på en panel på sätet, lampor släcktes och tändes och gud vet vad som hände.
Istället försökte jag att koncentrera mig på vad flyggudinnan som visade olika säkerhetsåtgärder i mittengången, jag ville vara säker på vad som skulle göras om det hände något. Usch! Varför kunde jag bara inte sluta tänka på allt negativt?!
Som tur var la Ludvig märket till att jag höll på att flippa ur, så han tog min hand och masserade den samtidigt som han viskade lugnade saker till mig. Genast började jag känna mig något tryggare, han brukade ha den effekten på mig.

Jag kände hur planet började röra sig under oss och jag kände att ännu en panikstack var på gång. Hela min kropp spändes och jag började hyperventilera, snabbt stängde jag ögonen. Snälla ta mig här ifrån, tänkte jag panikslaget. Men Ludvig fick mig att försök ta några djupa andetag och efter en stund hade jag lyckas lugna ner mig en smula. Så pass att jag till och med kunde öppna ögonen. Jag tittade på Ludvig, han hade ett plågat ansiktsuttryck, jag tittade ner på våra hårt sammanflätade händer. Hans hand hade börjat anta en blå nyans och jag släppte den snabbt. Han log tacksamt

-Ja, man kan inte klaga på något löst handslag, där inte, skrattade han lättat.
-Förlåt, men du förtjänar det faktiskt. Eftersom du drar med mig på det här, retades jag.
-Det är lugnt, allt för dig och det vet du, sa han och log retsamt.
Jag slog till honom på armen och vi fortsatte att kivas ett tag tills vi la märket till hur en flygvärdinna i fyrtioårsåldern tittade missnöjt på oss. Hon måste varit en höjdare på att ”bitchblicka” folk i hennes ungdom. Och när jag viskade det till Ludvig fullkomligt vek han sig av skratt. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Detta gjorde att flygvärdinnan fick nog och siktade in sig på oss med bestämda steg. Hon tittade på oss med sina blåa ögon och sin intensiva blick.
-Det är väldigt sent, folk försöker sova så skulle ni kunna försöka vara lite tystare? frågade hon kallt och med en bitter underton.
Vi bara nickade till svar, för min del hade det varit omöjligt att få fram något annat än ett högljutt skratt. Hon nickade nöjt men hennes iskalla blick ville inte riktigt släppa oss, jag märkte att hon stod och tittade på oss rätt länge efter det att hon hade gått.

Vi hade flugit i kanske femtio minuter och nu hade även Ludvig gett med sig. Hans trötta ögonlock hade åkt upp och ner ett tag innan han slutligen somnade.

Jag satt och tänkte på vår resa och hur lättade jag skulle känna mig när vi äntligen skulle landa. Men det var ett tag tills dess, bäst att tränga bort tankarna på landningen innan jag fick ett nytt panikanfall.
Plötsligt kände jag mig hur lugn som helst och jag kände för att le, mina mungipor nästan drogs uppåt. Också kom känslan av att någon mer var närvarande och som att någon iaktog mig. Genast for min blick mot stället där den sura flygvärdinnan hade stått innan, men hon var inte kvar. Och istället vred jag på huvudet och tittade på sätena bredvid mig. På ena sidan satt Ludvig som hade börjat snarka, men det andra sätet var tomt, det var jag tvärsäker på. Ändå tyckte jag mig se Ronja sitta där och le emot mig, precis som den dagen då jag satt på mitt rum bara några dagar efter att vi hade flyttat. Hennes rådjursbruna ögon glittrade och hennes leende kunde lysa upp den mörkaste vinternatt. Hon viskade saker till mig och det sista hon sa innan hon försvann var ”Jag saknar dig”.
-Jag saknar dig också, viskade jag och lyfte min hand för att röra vid henne, men då var hon redan borta. Ludvig vaknade till vid min sida och tittade yrvaket på mig.
-Vem pratar du med? undrade han.
-Ingen, sa jag och undvek hans blick. Jag ville inte oroa honom med mina ”syner”.

(Bilderna är tagna ifrån we hart it.)



Kapitel 18

Ludvig

Jag satt i Miriams trappa, och hon satt mitt emot. Båda med en varsin kopp te i handen. Hon hade berätta om mardrömmen hon hade haft, jag satt tyst och tänkte på det hon hade sagt. Jag hatade att jag var anledningen till att hon drömde mardrömmar och återigen ångrade jag resan till Paris.

-Vi behöver inte åka, sa jag tyst. Hon mötte min blick och jag tittade in i hennes ledsna blanka ögon.

-Jag vill åka, jag är bara rädd, försäkrade hon mig.

-Kom igen, Miriam! Det får dig att drömma mardrömmar och jag vill inte ens tänka på hur dåligt du kommer att må när vi väl är på planet. Och vet du vad det värsta är?! nästa skrek jag.

Miriam tittade chokat på mig med sina ledsna och en aning skrämda, kattlika ögon och skakade skamset på huvudet.

-Det värsta är att det är mitt fel, att det är jag som får dig att må så dåligt, muttrade jag något tystare.

Hon flyttade sig nämre och kröp in i min famn och kramade om mig hårt. Försiktigt la hon sitt huvud på min axel och viskade...

-Det är inte ditt fel, det är bara jag som är feg. YOLO, you only live once. Och jag tänker banmenig har varit i Paris innan mitt liv är slut, och tar det slut på vägen dit så har jag i alla fall fått lära känna de mest underbara människorna på den här jorden, viskade hon tyst.

Jag kände hur hon andades ut och luften kittlade mot min hals. Hon kramade om mig ännu lite hårdare och sedan möttes våra läppar i en lång, varm kyss. Vad hade jag gjort för att förtjäna henne?

Vi satt där satt där i flera timmar och bara pratade, vi planerade vilka platser vi ville besöka under resan. Eiffeltronet var nummer ett. När klockan hade hunnit bli rätt mycket stack Jennie Mirams mamma fram huvudet längst ner i trappan.

-Nu ska vi gamlingar gå och lägga oss, men ni kan ju fortsätta att vara uppe. Och Ludvig du får gärna sova över om du inte orkar cykla hem. Men god natt, ungdomar! skrattade hon innan hon tassade tillbaka.

-God natt! hojtade vi efter henne i kör.

-Vill du sova över? frågade hon förväntansfullt.

-Gärna, men kan vi resa på oss? Jag börjar få träsmak, sa jag och log lurigt.

Jag reste mig upp och i samma stund som Miriam ställde sig upp hon också, så lyfte jag upp hennes och slängde hennes över min ena axel. Hon skrek till av chock men sedan började hon att skratta hysteriskt. Jag tog de sista trappstegen i två snabba kliv och sen fortsatte jag in på hennes rum.

Månen sken in igenom det öppna fönstret och lindade in allt i ett mjukt silvrigt ljus. Försiktigt la jag ner henne på sängen och granskade hennes ansiktet i det bleka ljuset. Varsamt strök jag bort en hårslinga som hade hamnat vid hennes ögon. Och återigen förundrades jag över hur mycket som kunde gömma sig bakom dessa två ögon. Hennes blick blev allt mer intensiv innan hon tillslut slöt ögonen, sökte upp mina läppar och kysste mig på ett sätt som hon aldrig hade gjort förut. Detta ledde till några heta kyssar och en hel del smekningar, men vi stannade vid det. Och det räckte gott för mig.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

Kapitel 17 del 2

Det var rätt sent när jag kom hem men jag bestämde mig för att gå ett varv i trädgården innan jag gick in. När jag hade passerat en rabatt med ljust rosa pioner som fyllde hela trädgården med en underbar doft. Så kom jag till äppelträden som redan hade fått frukt, jag plockade ett äpple och tog en tugga, inget var godare än hemodlad frukt. Först då la jag märket till vad som hängde mellan två stycken utav träden, vår gamla hängmatta. Vem hade satt upp den? Jag drog handen längs med det nötta tyget, tillslut satte jag mig i den försiktigt, rädd att den skulle försvinna som i en dröm. Vad underligt, tänkte jag och la mig ner.

Jag somnade snabbt och greps av en djupsömn svår att vakna upp ifrån. Efter ett tag började jag drömma.

Vi var på en äng, Ronja och jag. Vi dansade och skrattade, solen sken och värmde min hud. Sakta passerade vi olika åldrar, vi blev äldre och äldre samtidigt som kylan kom krypande. Daggen i gräset kylde mina fötter och när jag såg mig omkring var Ronja borta.

Jag letade efter henne, skrek hennes namn så högt jag bara kunde men min röst var inte hög nog och efter tag hördes den inte längre. Hur mycket jag än försökte förblev det tyst.

Tillslut kom jag till ett skogsbryn, jag började leta bland träden, men hon var försvunnen. Långt borta hörde jag henne skratta och jag började springa mot ljudet, det blev starkare och starkare och jag kom djupare in i skogen. När jag tyckte att jag var väldigt nära ljudets källa tystnade det och det blev kolsvart. Jag trevade mig fram i mörkret. Några grena rev mig på benen och jag lyckades hela tiden snubbla över stenar och rötter. Mina knän värkte och såren på benen sved och när jag inte längre orkade leta mer la jag mig ner. Jag grät i vad som kändes i en evighet innan det sakta blev ljusare, ljuset silade ner mellan grenarna och löven.

Någon ropade mitt namn. Jag öppnade mina rödgråtna ögon och blev bländad av ljuset. Ludvig stod en bit bort bakom en bok. Han log lurigt och vinkade åt mig att komma. Jag tog mig snabbt upp på fötter och sprang emot honom, jag gjorde ett avstamp och hoppade upp i hans famn överlycklig gosade jag in mig i den, drog in hans doft och äntligen kände jag mig trygg igen. Men precis som Ronja försvann han. Jag blev förtvivlad och började genast att gråta igen. Men igenom mina tårar såg jag honom stå långt där bort bakom några andra bokar. Jag sprang efter honom mellan träden, han sprang också men lät avståndet förbli detsamma. Ibland lät han mig komma närmre för att jag inte skulle ge upp.

Jag flåsade och mina lungor värkte, aldrig hade jag ansträngt dem så hårt tidigare. Fötterna nuddade knappt marken i början men mina steg blev allt tyngre. Jag kände underlaget mot mina fotsulor, det var mest löv och jord men så helt plötsligt blev det hårt och när jag tittade ner igen så var det asfalt jag sprang på. Förvånad stannade jag upp och kollade mig mig omkring, nu befann jag mig på ett stort fält, en startbana. Bakom mig började det att dåna det var ljudet av motorer. Vinden som tidigare hade varit lugn slet nu i mina kläder och mitt hår. När jag vände mig om stod det ett stort flygplan där, trappan var nedfälld och i toppen av den stod Ludvig och vinkade åt mig att komma dit. Fast att min hjärna skrek åt mig att stå kvar och mina lungor fortfarande andades tungt samtidigt som mina ben knappt orkade förflytta sig så började jag gå emot honom.

Trött sjönk jag ner i ett av de mjuka sätena jämte honom. Flygplanet började röra sig och när jag tittade ut var ängen och bokskogen långt nedanför oss. Marken byttes ut mot vatten och fastlandet var nu ett minne blått. Och så började flygplanet att skaka ordentligt, jag blev rädd och tittade mot sätet där Ludvig nyss hade suttit men han fanns inte kvar. Jag såg att dörren till förarhytten stängdes och jag reste mig och gick mot den. Det skakade så kraftigt att jag flera gånger ramlade, jag reste mig på nytt och höll hårt i de sätena jag passerade för att inte stupa framlänges. Tillslut nådde jag dörren och jag slet upp den för att upptäcka att förarhytten var tom. Ingen styrde planet och jag såg att vi var på väg att krascha. Snart skulle vi slås möta vattenytan. Förskräckt vände jag mig om, dörren slogs upp och i mitt gången bland alla säten stod Ludvig och såg ledsen han vinkade hejdå och sen försvann han. Samtidigt slog det iskalla vattnet emot mig och jag vaknade.

Jag satte mig snabbt upp i hängmattan och i samma sekund låg jag på marken. Jag var kallsvettig och darrade värre än ett asplöv, fortfarande uppskrämd över drömmen. Mina kinder var våta, antagligen för att jag hade gråtit som i drömmen. Chockat spottade jag ut jorden jag hade fått i munnen och försökte sätta mig upp men mina muskler strejkade och jag blev tvungen att ligga kvar. Daggen kylde ner mig och jag huttrade till. Det här var nog världens sämsta sätt att börja dagen på.

Ett tips, sov aldrig i en hängmatta ifall du skulle drömma en mardröm, för i så fall kommer det garanterat sluta med att du ligger på marken.

Så efter ett tag gjorde jag ett nytt försök med att resa mig upp och jag uppnådde ett något bättre resultat. Jag satte mig försiktigt i hängmattan för att samla mig. Bara tanken på drömmen gjorde att jag rös, lite berodde det nog på att jag frös och att jag var kallare än en isbit men den gav mig en obehaglig känsla.

När jag en kvart senare befann mig i köket för att göra en stor kopp te, hade klockan bara hunnit bli halv sex på morgonen. Jag tassade ut i tv-rummet och satte på tv:n, jag zappade runt mellan olika kanaler men ingen verkade sända något som intresserade mig. Så istället kopplade jag in datorn och satte på ett gammalt avsnitt av Community. Äntligen lyckades jag slappna av och tänka på något annat än drömmen, men den obehagliga känslan satt kvar och den släppte inte. Men det blev några goa skratt ändå. Efter två avsnitt hörde jag hur någon satte på kaffekokare i köket. Personen skramlade med kopparna och när personen öppnade kylskåpet förstod jag att det var mamma, det var bara hon som hade mjölk i kaffet i vår familj. Lite senare fick jag det bekräftat när jag hörde en duns och sedan mamma som svor en väl inövad ramsa. Den innehöll alltid samma svordomar. Antagligen hade hon tappat mjölkpaketet för jag hörde hur hon hämtade svabbhinken. Det tog ett tag innan mamma kom in i rummet och sjönk ner i soffan jämte mig.

-Du var tidigt uppe, sa hon och smuttade på sitt kaffe.

-Jag somnade i hängmattan igår kväll och sen drömde jag en mardröm och kunde inte somna om. Vem har hängt upp den förresten? frågade jag, antagligen lät jag anklagande för mamma verkade tveka innan hon svarade.

-Pappa hängde upp den igår efter att du hade cyklat iväg. Han hade hittat den i en utav flyttkartongerna när han röjde i garaget, förklarade hon.

Det blev tyst, ingen sa något. Båda koncentrerade sig på tv:n och det som skedde på skärmen. När vi hade sett klart det tredje avsnittet bestämde jag att det var dags för frukost.

-Ska vi lyxa till det med pannkakor till frukost? föreslog mamma förtjust.

-Gärna, skrattade jag och skuttade ut i köket för att börja att göra i ordning smeten. Vi hade jätte roligt. Särskilt när vi försökte vända pannkakorna genom att kasta upp dem i luften och sedan fånga dem igen med stekpannan. Jag kan väll tyvärr säga det att alla hamnade inte i stekpannan igen efter att vi hade försökt att vända på dem. Vi tog fram glass och vispade grädde och sen åt vi dem med olika bär.

När vi satt vi köksbordet kände jag att min mobil vibrerade. Jag tog upp den och läste sms:et, det var från Ludvig.

”Vill du ses senare idag? :)”

Jag behövde inte ens tänka efter, det gick inte en minut utan att jag saknade honom. Så jag svarade snabbt.

”Visst, vill du komma hit? ;)”

Så fort jag hade släckt ner skärmen lystes den upp igen. Han var världsmästare på att skriva snabbt på mobilen.

”Sure, ska bara fixa några grejer först, men kommer vid två tiden. <3”

 (Bilderna är tagna ifrån we heart it.)