Jag satt på tåget mot Manhattan för andra gången idag. Landskapet utanför fönstret flög förbi. Stora fält byttes ut mot mindre städer som var några utav förorterna till New York. Det kändes konstigt att se sin före detta hemstad genom fönstret på ett tåg och veta att man inte var på väg hem utan bara skulle dit för att träna.
Den första
skoldagen hade väl varit okej. Jag hade mest hållit mig för mig
själv, det kändes som att jag inte hade tid med att skaffa några
nya vänner. Jag skulle ha fullt upp med att träffa Adrian så fort
jag fick någon minut över och det hörde inte till vanligheterna.
Lektionerna hade
flutit på och jag hängde med på vad lärarna sa. Det var inte så
mycket som var nytt, utan de verkade jobba med samma saker som min
tidigare klass hade gjort. Men jag måste säga att det kändes väldigt jobbigt när engelskläraren bad mig gå fram till tavla och berätta lite om mig själv. Det hade varit knäpptyst i rummet när jag reste mig upp och stolen gav ifrån sig ett tjut. Ljudet hade gett mig rysningar, det var som taget ur en skräckfilm. Men sen blev det lika tyst igen och jag hörde mina hjärtslag allt högre och pulsen ökade när jag gick fram mellan bänkraderna.
Jag hade försökt att låta normalt och inte svaja med rösten eller något annat knäppt, men det är nog något av det svåraste som finns när man pratar inför människor man inte känner och inte har en aning om vad man ska säga. Tillslut hade läraren fått ställa några frågor om mig som jag snabbt svarade på så att jag kunde gå och sätta mig igen så fort som möjligt.
När jag satt där
på tåget kändes det som om tiden bara flöt förbi. Jag kunde inte
greppa den, det var som om den silades genom mina fingrar gång på
gång och rann vidare precis som vattnet i en bäck. Veckorna gick
men snön fortsatte att falla och julen närmade sig. Folk hängde
upp adventsstjärnor och vart man än vilade blicken såg man
blinkande lampor.
(Bilderna är tagna ifrån We heart it.)
Jag är jätte ledsen för att jag inte hinner med att skriva så mycket nu, så därför blir detta ett kort och en aningen tråkigt kapitel. Men min tanke är att det ska hjälpa mig att komma vidare med novellen och inte fortsätta ha skrivkamp som jag verkar ha hamnat i nu. Jag hoppas att det löser sig snart och att jag har lite idéer när jag så småningom börjar på nästa kapitel.
Ett stort tack till alla er som komenterar, det värmer verkligen och man blir så grymt taggad till att fortsätta! :)
