Kapitel 9

Söndag, 13 november 2011 Nadja

-Så bra att alla kunde komma idag eftersom det är Nadjas första träning och det är bra om hon får se vad ni andra har övat in, sa killen som nyss hade klivit in genom dörren.

-Vi ska också se till att gå igenom stegen med dig så att du kan grunderna till nästa pass, fortsatte han och tittade på mig för första gången.

Jag nickade bara som svar men han hade redan vänt sig om för att börja prata med några utav de andra dansarna.

Medan jag och Noel värmde upp började de andra gå igenom olika steg och rörelse som verkade en aning komplicerade. Noel sneglade på mig när jag såg bort mot de andra.

-Jag tror att du kommer att lära dig rätt snabbt, det ser ut som om du har det i dig, sa han och log snett mot mig.

-Jag hoppas det, sa jag och försökte att inte låta allt för osäker.

-Tack förresten, för att du tror på mig, mumlade jag tyst och log glatt mot honom.

Först fick jag bara sitta och se på samtidigt som de andra graciöst dansade framför mig. Jag förstod inte riktigt vitsen med det men efter ett tag tog Madam med mig till en annan del av den stora salen och började gå igenom allt så att jag visste vad skulle komma.

Det kändes riktigt bra faktiskt, vi gick snabbt igen om de steg jag redan kunde och jobbade lite längre med det jag inte kände till innan vi satte ihop allt till en helhet. Vi koncentrerade oss mest på den första akten och efter ett tag tyckte Madam att det var dags att kalla på Noel.

Han log när han kom gående mot oss, han strålade på sitt eget lilla vis. Inte alls så som Adrian brukade göra men han utstrålade någon slags värme. Gud vad jag saknade Adrian, jag hade inte tänkt på det förrän nu. Jag saknade honom så mycket så att det gjorde ont att tänka på det. Som tur var avbröts jag från mina tankar när hörde Noels lena röst.

-Vad var det jag sa? Jag visste att du skulle lära dig snabbt, hojtade han och gjorde några snabba piruetter innan han ställde sig framför mig och bugade. Sen tog han min hand och kysste den precis som i en utav scenerna.

Jag tittade förvånat på honom med stora ögon och kunde inte låta bli att le åt hans fåniga beteende. Madam harklade sig och jag drog generat åt mig min något skakande hand.

-Så jag ser att någon har övat i alla fall, sa hon sarkastiskt innan hon gick igenom hur vi skulle göra nu när vi var två som skulle dansa.

Som tur var så var Noel van och rörde sig lätt bredvid mig. Däremot gick det inte riktigt lika bra för mig som fortfarande kände mig en aning skakis efter hans beröring plus det faktum att jag inte var van vid att dansa med någon annan så tätt in på. Vi krockade någon gång men Noel bara skrattade bort det som om ingenting hade hänt, och så höll vi på tills träningen var slut. Madam tyckte bara att vi skulle köra ett pass idag så att jag kunde åka hem sen och gå igenom allt i lugn och ro tills imorgon då det var dags igen.

På tåget hem satt jag tänkte på Noel och hur graciöst han förde sig, jag hade kommit på mig själv flera gånger under träningen med att stå och stirra på honom och det såg nästan ut som om han svävade fram. Han var ett antal år äldre än jag, inte för att jag hade en aning om hur många men han var definitivt över tjugo så jag kunde inte förstå hur han kunde röra sig så, som att tyngdkraften inte tryckte ner honom mot marken som den gjorde med alla andra.

När jag sedan slumrade till med huvudet mot den kalla fönster rutan, kunde jag se hur han flög fram mot mig och tog min hand och gav den en kyss. Samma scen spelades upp om och om igen tills tåget saktade in och det var dags för mig att kliva av.

(Bilderna är tagna ifrå We heart it.)

OBS! Namnbyte! Jag har ändrat så att killen jag kallade Noa heter Noel. Hoppas detta inte ledde till någon större förvirring :)

Kapitel 8

Söndag, 13 november 2011 Nadja
Det dröjde inte länge innan det var dags för den första träningen. Jag var inte van vid att träna på söndagar, det brukade vara min lediga dag men eftersom det var drygt en månad kvar tills premiären behövde jag träna stenhårt.
Madam hade till och med skickat med ett papper hem som mina föräldrar behövde skriva under så att jag kunde ta ledigt från skolan tills alla föreställningar var över. Mamma hade varit jätte stolt över att jag skulle få dansa på en sådan stor scen men hon var inte helt nöjd med tanken på att jag skulle vara borta från skolan i en hel månad. Men tillslut skrev både hon och pappa under med kravet att lärarna skulle skicka med mig uppgifter att göra mellan passen. Jag hade bara varit på den nya skolan i några enstaka dagar och skulle redan ta ledigt, man skulle väl kunna säga att jag försvann lika fort som jag kom.

Jag måste säga att jag var rätt nervös när jag gick till träningen. Dels för att alla andra kanske skulle vara mycket bättre än mig men också för att jag skulle göra bort mig. Jag hade ju trots allt inte tränat ett dugg på de där stegen medan de andra hade börjat träna för ett år sedan.

Gatan var öde, inte en människa syntes till. I husen runtomkring låg en massa industrier, alla som jobbade där låg antagligen fortfarande i sängen och njöt utav en jobbfri dag.
Jag öppnade dörren till dansskolan, som låg i ett gammalt slitet tegelhus. Tjejen i receptionen hälsade glatt på mig samtidigt som hon pratade i en telefon som hon höll fast mellan huvudet och axeln så att hon kunde anteckna. Jag kände igen henne, hon brukade jobba där ibland för att få in lite extra pengar.
Sedan fortsatte jag upp för trappan, det gick inte särskilt snabbt eftersom jag drog fötterna efter mig. Trappstegen knarrade och längre ner i trappan hörde jag hur någon började småspringa uppåt, det tog inte lång tid innan personen kom ikapp mig. Personen flåsade ansträngt när vi tillslut nådde toppen av trappan och jag vände mig om för att se vem det var.
En kille med brunt rufsigt hår stod framför mig. Han drog handen genom håret i ett försök att få någorlunda styr på det men det gjorde ingen vidare skillnad. Hans rådjursbruna ögon glittrade när han sträckte fram handen för att hälsa.
-Noel, sa han kort men med mina öron lät det mer som om han nyss hade sjungit världens vackraste låt.
Jag var helt stum när han fortsatte med sin sammets lena röst.
-Jag antar att det är du som är den nya Clara?
Som tur var fick jag bukt på mina läppar och lyckades röra dem så pass att det kom ut något som liknade ord.
-Då gissade du rätt, men jag skulle föredra att bli kallad Nadja, sa jag och smålog över hur fånigt jag betedde mig.
-Okej, det ska bli, skrattade han glatt och höll upp dörren till danssalen för mig.
Jag tackade artigt och såg in på fem stretchande dansare som alla tittade nyfiket på mig. Noel trängde sig för bi mig och fångade allas uppmärksamhet genom att klappa med händerna som någon slags lärare som ville få ordning på sin stökiga klass.
-Detta är vår nya Clara, men kalla henne Nadja, sa han uppfordrande och blinkade mot mig.

Alla kom fram och presenterade sig och berättade vilka roller de hade. Det visade sig att alla hade någon utav de ”viktigare” rollerna.
Lite senare öppnades dörren på nytt och alla vände sig mot den när Madam och en yngre kille klev in i rummet.

Bilderna är tagna ifrån we heart it.

Kapitel 7

Fredag, 11 november 2011 Nadja
Madam tittade noga på mig, följde varenda liten rörelse jag gjorde. Koncentrationen var total och i den stunden hade nog i stort sett vad som helst kunnat hända utan att jag la märket till det. Jag såg framför mig hur världen rasade samman som den gör i vissa filmer, hur marken försvann under mina dansande fötter och jag kunde inte låta bli att småle åt min vilda fantasi. Samtidigt stannade musiken upp och Madam tittade strängt på mig och korrigerade någon detalj i ett steg jag hade gjort fel när min hjärna hade försvunnit in i andra tankar. Sen startade musiken igen och jag var extra noga med att sträcka på både ben och armar så att de kom i rätt position.

När den sista tonen tonade ut gjorde Madam en gest som betydde att det var dags för vattenpaus. Jag gick mot väskan och rotade runt ett tag innan jag fann vattenflaskan som tydligen hade läckt och blött ner några papper vi fått i läxa.

-Fan, vad ska jag göra nu då, tänkte jag för mig själv och svor en lång ramsa för mig själv.
Det var i stunder som den här jag önskade att jag gick i min gamla klass, så att jag snabbt kunde springa hem till Adrian efter träningen och kopiera han papper.

Madam kom fram till mig och räckte mig ett papper, hon lät mig läsa igenom det innan hon sa något.

Det handlade om en balettföreställning, eller rättare sagt Nötknäpparen som skulle äga rum på Lincoln Center, några dagar innan julafton.
-Det kommer krävas mycket utav dig, men jag och koreografen har beslutat att vi vill att du ska dansa som Clara.
Hennes röst var bestämd och jag förstod att jag inte hade något val. Inte för att jag inte ville, det var en stor ära men det skulle krävas så oerhört mycket och jag visste inte ens om jag var hälften så bra som man borde vara för att få dansa på den scenen. Plus det faktum att det bara var en dryg månad kvar till premiär, hur skulle jag hinna lära mig alla stegen?
Hon studerade mig med en blick som fick mig att tro att hon kunde läsa mina tankar.
-Det här är en stor chans för dig, och du kommer att få turen att dansa med väldigt duktiga dansare. Jag är säker på att du kommer att gilla Noel som dansar rollen som nötknäpparen. Förresten bad han mig att hälsa att han såg fram emot att få dansa med dig , sa hon och tittade uppfordrande på mig.
-Okej, jag gör det, sa jag och sprack upp i ett leende, jag kunde inte fatta att jag skulle dansa på en utav New Yorks största scener. Allt jag ville göra vad att hoppa runt och skrika så glad var jag men jag var tvungen att behärska mig annars kanske Madam skulle tro att jag inte var redo för det än.
Madam log nöjt fast hon försökte att dölja det, men under hennes svala fasad lyste hennes ögon ikapp med solen.

-Men varför fick jag inte förfrågan tidigare, detta är ju något som kräver flera månader utav träning? undrade jag en smula nyfiket.

-Tjejen som hade rollen innan dig råkade ut för en skada i foten under en träning och i bästa fall dröjer det inte mer en ett år innan hon är tillbaka men vi vet inte säkert. I värsta fall betyder denna skadan slutet på hennes karriär, svarade hon sorgset och mötte min blick.
Detta påminde mig återigen om hur fort det kan gå när man mister sin chans, det behöver inte ta mer än en millisekund också är den som bortblåst.

Lite senare studsade jag ner för trapporna i det gamla huset som dansskolan låg i, jag sprang ut på gatan och höll nästan på att halka på en isfläck. Jag kunde inte låta bli att skratta, hade turen vänt? Gick det här vägen så skulle jag ha en mycket större chans att komma in på Juilliard senare. Jag gav ifrån mig ett lyckovrål och folket på gatan måste trott att jag var tokig som jag höll på men jag bestämde mig för att inte bry mig.

(Bilderna är tagna ifrån We heart it.)