tisdag 13 augusti 2013

Kapitel 4

Onsdag, 9 november 2011 Nadja
Det gjorde ont att veta att jag var tvungen att släcka det där vackra leendet. Jag hade ju haft några dagar på mig att lista ut hur jag skulle säga det, men min hjärna var lika tom som ett blankt papper. Men jag var tvungen att säga det så jag samlade allt mod jag hade.
-Adrian, började jag och försökte vinna lite tid.
-Mm, hummade han och mötte min oroliga blick.
-Jag ska flytta, sa jag tyst men tillräckligt högt så att han skulle höra det, vilket han naturligtvis gjorde.
Han tvärstannade och jag var rädd för att vända mig om och se han reaktion. Blicken var tom och hans ansiktsuttryck var en aning plågat.
-Varför? var det enda han fick fram.
Jag var tyst en stund innan jag svarade trots att jag visste precis vad svaret var. Ändå kändes det som att jag var tvungen att pressa fram orden.
-Pappa har blivit avsagd och vi har inte råd att bo kvar, sa jag mekaniskt.

Lite senare satt vi i klassrummet och hade matte, vår lärare höll på att gå igenom något tal på tavlan men jag hade inte hängt med ett dugg. Talet som stod där verkade helt obegripligt. Adrian som satt jämte mig verkade inte heller lyssna utan satt och skrev något i sitt block. Han hade inte sagt ett ord sen jag berättade om flytten och han såg rätt deppig ut.
Efter en stund sa vår lärare att vi kunde ta fram våra böcker och börja jobba men det rutiga pappret framför mig var tomt. Så kände jag hur något stötte till min arm och när jag inte brydde mig så petade någon på mig med en penna. När jag vände mig mot Adrian så pekade han på fyra ord han hade klottrat ner i sitt häfte.
Vart ska ni flytta?”
Jag skyndade mig att svara. Och jag såg hur han sken upp när han läste Queens. Så skrev han ett nytt meddelande och jag väntade spänt.
Det var ju inte så långt, trodde att jag aldrig skulle få se dig igen. Puhh!”
Han log lättat mot mig när jag tittade på honom och jag kände hur hjärtat hoppade över ett slag. Tänk att han hade deppat ihop så bara på grund utav mig och sen blivit så glad när han hade insett att jag bara skulle till Queens.
Jag försökte att intala mig själv att det var fel att vara kär i sin bästa kompis. Men som vanligt tycktes inte mitt hjärta höra på.

Efter skolan gick jag sakta hemåt. Snön föll tätare nu och flingorna var större, perfekt för snöbollskrig. Och mer hann jag inte tänka innan jag kände hur något kallt träffade mig i nacken. Snön smälte snabbt och iskallt vatten rann längs med min ryggrad.
-Va fan! tjöt jag och snodde runt så fort så att jag nästan ramlade för att se vem som kastat på mig.
Några meter längre bort stod Adrian och skrattade så mycket att benen vek sig och han la sig i en utav snödrivorna. Jag sprang fram till honom och satte mig över honom och höll fast hans handleder.
-Varför gjorde du så? frågade jag och tittade anklagade på honom.
-Jag ville prata med dig, så jag ropade men du var inne i din egna lilla värld. Och då tyckte jag att en snöboll var effektivare än att skrika sig hes till ingen nytta, förklarade han.
Jag gav honom en sur blick innan jag släppte honom och jag kände hur andra tittade på oss. Och precis när han trodde att faran var över så sträckte jag mig efter en hand full snö och tryckte det i ansiktet på honom.
-Det där var inte rättvist, muttrade han surt samtidigt som han borstade av sig snön.
-Det var det visst! Men vad var det du ville säga? undrade jag och log nöjt mot honom.
-Jo, jag undrade om du ville komma hem till oss på middag, efter att du har tränat? frågade han osäkert.
Han hade full koll på mina träningstider och han respekterade dem alltid, han förstod att jag inte kunde skippa en träning hur som helst. Det krävdes att jag var svårt sjuk eller döende för att Madam skulle gå med på det.
-Visst, sa jag och kände hur mina mungipor drogs uppåt.
Det var så gulligt att han fortfarande var osäker när han bjöd hem mig på middag, trots att vi känt varandra i en evighet.
-Det var mammas idé, nu när du ska flytta och så, förklarade han.
-Jag tror att hon skulle laga kyckling.
-Det blir toppen, skrattade jag och kramade om honom innan vi fortsatte hemåt, han med sin ena arm runt mina axlar och jag med min arm runt hans midja.
(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack, så himla kul när någon uppskattar det man gör :)

      Radera
  2. himla vacker header du har.
    sv: Åh, verkligen tack för din fina kommentar vännen! Det värmer verkligen.
    Söndagsskram. ♥

    SvaraRadera
  3. du är otroligt duktig! verkligen!

    SvaraRadera