Kapitel 5

Onsdag, 9 november 2011 Nadja
Träningen hade gått bra, men Madam blev helt klart inte glad när hon fick höra nyheten om flytten. Men vi bestämde att jag skulle fortsätta träna för henne och att vi skulle ändra träningstiderna så att jag hann träna innan och efter skolan trots att jag bodde i Queens. Det skulle innebära en del åkandes fram och tillbaka men det var det värt.

Lite senare på kvällen satt jag vid familjen Thomsons matbord. Det var fint dukat med kristallglas och linneservetter och en ljuvlig doft letade sig ut ifrån köket där Adrians mamma, Anna höll på att fixa det sista med maten.
Adrian diskuterade vilt med sin pappa, som satt vid kortsidan av bordet, båda gestikulerade med armarna och Adrian höll på att välta ner ljusstakarna som stod mittemellan oss om och om igen. Hans två yngre systrar Sara och Sally, som var tvillingar, hoppade upp och ner på sina stolar och frågade var och varannan minut om inte maten var klar snart. De var bara något år äldre än Tim och deras tålamod var inte på topp. Så jag måste säga att jag drog en lättnadens suck när Anna slutligen kom in i rummet bärande på ett fat med rykande kyckling i ena handen och en stor skål med sallad i den andra. Vem vet vad detta annars hade kunnat sluta, en brand och två skrikande barn?
-Lite väl dramatiskt, kanske, tänkte jag och log för mig själv.

Rummet sprudlade av glädje och det pågick hela tiden ett samtal som när som helst kunde byta riktning. Och var och varannan minut hördes antingen Annas eller Adrians bubblande varma skratt som fyllde upp rummet och överröstade allt och alla. Ingen kunde skratta som dem, de hade nog världens härligaste och ärligaste skratt.
Jag var inte van vid en sådan atmosfär. Nuförtiden var det mest tyst runt vårat matbord och alla verkade koncentrera sig på sin mat som om det vore ett svårt högskoleprov. Ibland vågade sig någon på ett skämt och alla skrattade lättat med, men sen kom tystnaden krypande igen och satte som munkavlar på alla runt bordet. Det var som att befinna sig i en isoleringscell och det var skönt att få komma hemifrån och träffa några som kom ihåg hur man gör när man pratar.

Efter den goda maten så fick vi lov att gå från bordet och jag och Adrian smög in på hans rum. Jag slog mig ner på bänken i burspråket och tittade frånvarande ut igenom fönsterna. Snön yrde runt där utanför som om någon skakat en snöglob.

Adrian slängde sig på sängen och iakttog mig när jag öppnade ett fönster och stack ut handen för att fånga några snöflingor.
Kylan slog emot mig och fortsatte in i rummet, och snart så huttrade jag rejält. Jag sträckte mig efter en burk med såpbubblor, som stod på en byrå jämte mig, troligtvis hade Sara eller Sally ställt den där för länge sedan när vädret fortfarande var fint och glömt bort den. Adrian var inte den som städade sitt rum varje vecka och hade ingen vidare koll på vad som egentligen fanns där inne, så det förvånade mig inte att han inte hade lagt märkte till den tidigare.
Jag sträckte mig ut genom fönstret och snart så blandades snöflingorna med bubblor i olika färger. Det flög vidare ut i mörkret och det tog inte lång tid innan de försvann. Men jag hoppades att någon annan hann se dem innan de sprack. Kanske skulle de precis som jag fyllas av glada sommarminnen som påminde dem om en lyckligare tid.

En bubbla sprack framför näsan på mig, den fick mig att tänka på mitt liv. Jag hade liksom levt i min lilla bubbla och hållit på med det jag älskade, inte hade jag haft en tanke på att allting kunde förändras. Också rätt var det var så sprack bubblan och jag blev tvungen att möta verkligheten. Men det var väl en av de saker som ingick på vägen mot att bli vuxen, eller?

-Kan en såpbubbla frysa till is? frågade jag ut i tomma intet, jag hade nästan glömt bort att Adrian satt på sängen.
-Jag vet inte, har aldrig tänkt på det förut, svarade han efter en stunds betänketid.
Jag hade gåshud över hela kroppen och jag såg det som ett täcken på att det var dags att stänga fönstret.
När jag vände mig mot Adrian såg han fundersam ut. Jag gick bort till honom och satte mig jämte honom. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och följde hans blick, han verkade titta ut genom fönstret.
-Vad tänker du på? undrade jag.
-På din fråga om såpbubblorna antar jag, sa han tyst.
-Fast egentligen funderar jag mest på vad jag ska göra när inte du bor här längre.
-Du klara dig, och vi kommer ju att kunna ses när jag inte tränar eller är i skolan, sa jag för att muntra upp honom lite.
-Jag ska ju trots allt fortsätta att träna för Madam Lemoine.

Han kramade om mig innan vi sa hejdå, jag drog in hans doft och försökte att komma ihåg hur det kändes när han omfamnade mig. Jag visste ju att vi skulle ses, men det skulle ändå inte bli samma sak när jag började på en ny skola. Vi stod så en lång lång stund, tätt ihop pressade, innan han tillslut släppte mig. Jag visste att det var nu jag borde gå och säga hejdå. Men allt jag ville göra var att vara kvar där i hans famn, intrasslad i hans armar.

-Skärp dig, han är bara en vän, tänkte jag innan jag gick mot dörren och vände mig om för ett sista ord.
-Hejdå.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)