Redan morgonen efter hade mamma börjat packa och vår lägenhet blev snabbt fylld med halv fulla flyttkartonger. Och samma helg åkte mina föräldrar för att kolla på vårt blivande hem. De fastnade för ett lite hus i förorten Queens.
-Det blir väl mysigt att bo i hus och att ha vår egna lilla trädgård, hade mamma sagt för att få mig och min lillebror Tim att ändra vår negativa inställning till flytten.
-Vi kan ju bygga en trädkoja och skaffa en gunga, hade pappa mutat Tim med och boxat honom lekfullt på armen.
Och då hade det inte tagit lång tid innan jag hade mist den sista personen som ingick i ”pakten” som var emot flytten. Tre mot en, eller vad är det man brukar säga?
-Och nu slipper ni ju att dela rum, blir inte det skönt?! Det är ju det du har tjatat om Nadja, hade han sagt och tittat på mig som att det erbjudandet skulle få mig att ändra mig lika lätt som Tim hade gjort för trädkojan.
Knappast, så lättlurad var jag inte. Inte när min framtid stod på spel.
Fast egentligen ville ingen av dem flytta, vi hade ju haft det så bra som det var. Varför skulle allt behöva ändras då?
Jag visste hur svårt det var för mamma. Hon hade bott på Manhattan sen hon var liten och hon skulle ha gjort allt för att få bo kvar, om det bara fanns något hon kunde göra, men det här var något inte ens hon kunde råda över.
Så idag var den näst sista dagen på min nuvarande skola. Jag ville inte tänka så men det gick inte att sluta, det var som ett mörkt moln på min ljusblå himmel.
Det som var svårast att släppa var att jag var tvungen att säga hejdå till Adrian, min bästa killkompis. I och för sig var han väl min bästa kompis överhuvudtaget, och en av de få jag faktiskt träffade efter skolan när jag inte hade träning eller pluggade.
Jag sprang ner för trapporna men saktade in och
övergick till att gå när jag nådde gatan. Det kom vit rök ur
munnen när jag andades och kylan kom emot mig som en vägg. Varför
skulle det behöva vara så här herrans kallt?!
Jag fortsatte nerför gatan och drog på mig min nya
mössa, det var årets modell. Farmor stickade en ny varje år efter
mina önskemål, men satte alltid
sin egen prägel på den. Det hade blivit en liten tradition, som en
förtidig julklapp. Själv bodde hon söder ut och hon klagade alltid
på att hon inte hade någon användning för det hon stickade, det
var alltid för varmt. Så hon brukade passa på att skicka stora
paket med stickade tröjor, koftor, vantar, halsdukar och mina årliga
mössor så fort väderleksrapporten visade under 10 grader. Detta året var mössan randig i olika färger och den passade perfekt till min jadegröna kappa som jag köpt några veckor tidigare.
Jag huttrade och jag
hade ingen känsel i tårna när jag väl kom fram till lyckstolpen
där jag och Adrian brukade mötas på vägen till skolan. Han hade
inte kommit än så jag lutade mig emot stolpen och såg mig omkring.
Sakta singlade en
ensam lite snöflinga ner och landade på min näsa. Det tog inte
lång tid innan den smälte och blev till en liten vattendroppe som
föll ner mot marken.Folk körde sakta förbi, rädda att halka fast man hade både sandat och saltat. Några våghalsiga killar turades om att ta fart så att de gled på den hala isen nerför backen. De skrattade och tjoade innan de tillslut hamnade i en stor hög på marken längre ner på gatan.
Rätt var det var kände jag ett par iskalla händer som täckte mina ögon. Det blev svart och jag kunde inte se något. Jag försökte skaka av mig dem men det var omöjligt.
-Gissa vem det är! skrattade lustigkurren som smugit upp bakom mig, jag fattade inte hur jag hade kunnat missa honom.
Jag visste redan vem det var, det var ingen svår match att gissa vem som hade ett sådant härligt och bubblande skratt.
Adrian! nästan skrek jag.
I vanliga fall hade jag kanske skojat med honom och låtsats som om jag inte visste vem det var, men hans iskalla händer kylde ner hela mig och släppte han mig inte nu skulle jag förmodligen frysa ihjäl. Han lossade sitt grepp och när jag vände mig om stod han där och log busigt emot mig. Hans klarblå ögon tindrade och om jag bara försökte skulle jag nog kunnat räkna varenda tand i hans mun. Hela han sken som om han var självaste solen och det var han kanske också, han var min sol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar