Miriam I himelen med dig och dig
I planet sitter ett gäng ungdomar i min egen ålder, påväg emot Europa. Det är en uråldrig dröm som de har haft sedan barnsben. De har säkert sparat pengar i flera år för att ha råd och nu har de äntligen kommit iväg. Vem vet? De kanske tågluffar mellan olika städer som Prag, Wien och Rom.
I samma plan sitter också en soldat påväg ut i ett krig. Han har ingen aning om när han kommer att få se sin familj och sina vänner igen, eller om han någonsin kommer att få göra det.
Ingen i det planet har en tanke på att planet när som helst skulle kunna störta. Varför skulle de ha det när någon utav dem är överlycklig och febrilt försöker komma på vart på flygplatsen hon skulle träffa sin pojkvän, som har jobbat utomlands i ett halvår? Eller varför skulle kvinnan som oroar sig för att barnvakten inte tar hand om barnen eller inte ser till att de går och lägger sig klockan åtta, medan hon och hennes man åker till Mallorca, ägna det en tanke? Kanske för att de inte kände någon som dött i en flygplansolycka...
Det var en varm vårdag. Jag låg som så många gånger förut i hängmattan med näsan i vädret och spanade efter flygplan att fantisera om. Men detta var sista gången, vi skulle flytta. Mamma och pappa hade bestämt det när de tyckte att detta hade gått för långt.
Efter Ronjas död i höstas blev mitt liv som i en dvala. Jag vägrade att äta och låg mest i sängen och stirrade på brädorna i taket. Ingenting var längre viktigt.
Hon hade varit min bästa vän enda sedan jag och min familj flyttade hit när jag var fyra. Hon och hennes familj hade bott två hus längre ner på gatan, men nu stod det stora vita huset tomt. Känslan när några flyttgubbar tömde huset var hemsk. Det var som att jag först då fattade att Ronja aldrig skulle komma tillbaka, att jag inte skulle kunna springa ner på gatan så fort jag behövde prata eller bara ville umgås med någon.
Till en början hade jag varit arg på henne, för att hon satte sig i det där jäklar planet utan mig! Det hade varit vår dröm, att flyga till Paris och att stå högst upp i Eiffeltornet och titta ut över ”kärlekens stad”. Givetvis ingick även andra sevärdheter i vår dröm som Mona Lisa eller Notre-Dame. Men det som lockade mest utom Eiffeltornet var nog att bara gå runt på Paris gator och bara kunna sitta på ett mysigt litet café och dricka en kopp te och titta på hur staden sakta men säkert vaknade till liv.
Vår dröm om att åka till Paris började redan när vi var fem. Det var en regnig lördagsmorgon när Ronja knackade på vår dörr. Hon var hoppade av glädje och lycka, hennes pappa hade kommit tillbaka från Paris efter att ha jobbat där i en vecka och som present hade han gett henne tre filmer. Vi började genast att titta och när dagen var slut hade vi sett alla tre filmerna och vi var helt besatta av tanken på att flyga till Paris. Det vi inte visste då var att vi aldrig skulle få uppleva vår dröm tillsammans.
(Bilderna är tagna från google så det är inte jag som har tagit dem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar