Kapitel 2

Miriam

-Nu får du resa på dig stumpan. Vi måste lyfta in hängmattan i flyttbilen så att vi kommer iväg snart, mullrade en utav flyttgubbarna.

Kan jag inte få ligga här lite till, tänkte jag. Det är inte så lätt att komma ihåg och minnas allt som har hänt här i den här hängmattan och i den här trädgården. Men något jag aldrig glömmer är hur jag och Ronja brukade ligga här i hängmattan och fantisera om vilka människor som satt i planen som flög förbi högt över våra huvuden. Det var något vi gjorde istället för att fantisera om vad alla molnen liknade, för vilken människa på jorden kan faktiskt tycka att de på riktigt liknar något?! Jag och Ronja tyckte i alla fall att det var slöseri med tid.

-Hallå, sover du eller?! Nästan skrek flyttgubben.

Jag tittade upp på honom och skakade på huvudet.

-Du säger visst inte så mycket, sa han sedan med en betydligt vänligare stämma.

Åter igen skakade jag på huvudet och reste mig sedan upp ur hängmattan. Flyttgubben log tacksamt mot mig och ropade sedan på en annan man för att få hjälp med att lyfta den in i flyttbilen.

-Kom nu Miriam, vi ska åka nu! ropade mamma ifrån bilen.

Jag satte mig i baksätet och tittade ut genom fönstret. Tittade på trädgården som jag som barn haft så roligt i. Som jag och Ronja haft så roligt i, och mitt ibland alla buskar och blommor låg huset som jag hade bott och levt i sedan jag var fyra.

-Har du sagt hej då till dina vänner, gumman?

Jag såg upp på mamma som tittade på mig med sorgsna och ledsna ögon.

-Ja, svarade jag för att inte göra henne ännu oroligare och för att slippa en massa frågor. Hon visste liksom jag att jag inte hade pratat med mina gamla vänner sen i höstas. Efter Ronjas död i höstas försökte mina andra vänner trösta mig och när inte det hjälpte ville de få mig att glömma. Men jag vägrade, och när jag inte längre pratade med dem slutade de också de att försöka efter ett tag. Jag blev ensam, men det brydde jag mig inte om, inget spelade ju längre någon roll.

Jag blundade, tänkte på det förflutna. Jag hatade mig själv för att jag hade blivit så arg på Ronja. I början hade jag nästan tyckt att det var rätt åt henne, att hon dog när hon försökte uppfylla vår dröm ensam, men det hade gått över rätt fort. Hennes föräldrar visste om att hon drömde om att åka till Paris. Så när hon var 16 fick hon en biljett till Paris. Tanken var att hela deras familj skulle åka, men Ronja ville att jag också skulle hänga med, så hon frågade, men jag sa nej. Det var ju vår dröm! Enligt mig så var det något vi skulle göra själva. Jag gillade hennes familj jätte mycket, ibland när jag var mindre önskade jag till och med att jag var en del av den. Men de ingick inte i vår dröm och när jag berättade hur jag kände blev hon skit sur och sa att hon tyckte att vi skulle ta chansen. Vi skildes som ovänner den dagen och därför hatar jag mig själv, för att vi aldrig hann bli vänner igen innan hon gick bort.

Jag låtsades sova under den fyra timmar långa bilresan, det var enklast så. Då slapp jag en massa frågor om det nya huset och skolan som jag skulle gå i. Rätt var det va när jag satt och drömde mig bort hörde jag att mina föräldrar började prata om mig, så jag spetsade öronen.

-Hur tror du att hon tar det? Med flytten och allt nytt, nya vänner och ny skola, hörde jag mamma säga med orolig röst.

Jag visste att de inte hade haft det lätt. De var oroliga för mig. Det hade de varit sedan dagen vi fick reda på vad som hade hänt. Och inte nog med det, de sörjde också familjen Lundqvist. De lärde ju känna varandra eftersom jag och Ronja lekte nästa varje dag.

-Jag tror att det går bra, hon behöver en nystart, det behöver vi allihop, sa pappa med sin mest övertygande röst.

-Du har rätt, hon behöver det här, sa mamma men lät ändå inte helt övertygad.

-Nu är vi framme! Visst är det spännande, kvittrade mamma.

Jag tittade ut på det nya huset. Det var större än det vi hade bott i förut och så var det målat i en ljusgrå färg. Trädgården var frodig så det var inte konstigt att mamma hade fastnat för det här huset. Hon älskade att jobba i trädgården och få gräva ner sina händer i myllan, hon hade vad många skulle kalla för gröna fingrar.

Jag klev ut ur bilen för att se mig omkring. Mellan vårt hus och grannhuset fanns det en gammal tegelmur där det klättrade murgröna och i ena hörnet av trädgården växte det en jättestor ek, jag gissade på att den var minst åttio år gammal. Den som hade gjort allt det här måste lagt ner kropp och själ i den här trädgården, den var helt fantastisk. Man hade valt att bygga som olika rum så när jag hade passerat en rabatt med olika sorters buskar, marktäckare och ett litet körsbärsträd som blommade med sina vackra rosa blommor kom jag till en lite damm. På ett näckrosblad satt en liten groda som genast hoppade i vattnet när jag kom närmre för att sätta mig på en bänk som stod under ett stort pilträd.

-Där är du ju, hojtade pappa och gick och satte sig jämte mig på bänken.

-Nå, vad tycks om vårt nya hem?

-Trädgården är ju helt otrolig, sa jag och log. Jag ville inte göra honom ledsen.

-Kom nu så kollar vi in huset, gumman! Sisten in får fixa kvällsmaten! skrek han och sprang iväg så fort han bara kunde. Jag jagade honom och när det bara var fem meter kvar till dörren var jag ikapp och det slutade lika. Båda stannade i hallen och flåsade som bara den. Hallen var ljus med stora fönster och gick man igenom två glasdörrar kom man till köket där jag skymtade mamma som redan hade satt igång med att packa upp det nödvändigaste.

-Du få välja vilket rum du vill, älsklig, sa hon och log när jag kom in i köket för att dricka ett glas vatten. Jag flåsade fortfarande men lyckades få fram ett snabbt tack, för att inte göra henne besviken. Hon trodde nog att det skulle göra mig glad så jag ansträngde mig lite och log mot henne. Sedan gick jag mot trappan för att kolla in övervåningen. Jag valde det största rummet och gick fram till fönstret och öppnade det, en vindpust kom och fick mitt hår att fladdra. Man kunde se dammen här ifrån vilket gladde mig.

 

(bilderna är tagna från we heart it)