Kapitel 10 Del 1

Miriam

När jag slog upp ögonen blev jag först bländad av ljuset som strömmade in igenom fönstret, sen när ögonen hade vant sig såg jag att jag befann mig i ett vardagsrum som jag inte kände igen. Det tog ett tag innan jag kom ihåg att jag var hemma hos Ludvig, hade jag somnat under filmen? Antagligen, gud vad pinsamt.

-God morgon sömntuta, skrattade Ludvig när han såg hur trött jag var.

-Har du precis vaknat eller? retades han

-Ja, svarade jag hest. Usch, jag hatade hur min röst lät på morgonen.

-Jag ville inte väcka dig efter filmen, och jag gissade att dina föräldrar redan visste att du var här, förklarade han.

-Shit, jag glömde att berätta det för dem, de är säkert skit oroliga.

Jag sprang fram till min väska som låg på golvet och rotade fram mobilen. Jag hann bara se att jag hade åtta missade samtal och fem sms innan batteriet tog slut och mobilen dog.

-Fan! muttrade jag.

-Vadå? Har det hänt något? undrade Ludvig oroligt.

-Min mobil dog, förklarade jag.

-Jaha, för det lät som att jorden skulle gå under eller något, sa han lättat.

-Du kan låna min, sa han och räckte fram sin mobil.

Jag slog numret hem och det hann inte gå fram många signaler innan pappa svarade.

-Hej, det är jag, sa jag försiktigt.

-Var har du hållit hus?! nästa skrek han. Jag blev tvungen flytta mobilen från örat för att inte bli döv.

-Jag träffade Ludvig på vägen hem efter bion, så vi skulle bara se en film hemma hos honom, men så somnade jag. Förlåt, för att jag inte hörde av mig tidigare, sa jag skamset.

-Ja, det var på tiden, sa han argt.

-Se till att vara hemma till lunch bara, så kanske du kommer undan något lindrigare, sa han och lät inte riktigt lika arg. Jag hade tur som hade en pappa som inte var långsint.

-Jag lovar, vi ses senare, sa jag och la på och räckte Ludvig mobilen.

-Måste du hem direkt? undrade han.

-Nej, men jag måste vara hemma till lunch, berättade jag.

-Bra, då fixar jag frukost, sa han och log.

Jag följde med honom till köket. Han öppnade kylskåpet och verkade fundera på vad han skulle ta fram.

-Gillar du omelett? frågade han.

-Ja, det funkar, svarade jag avvaktande.

-Önskar damen något mer? frågade han med snobbigt uttal.

-En kopp te skulle sitta fint, svarade jag minst lika snobbigt.

Vi skrattade så att vi låg dubbla och sen började han ta fram allt.

-Säkert att jag inte ska hjälpa till med något? frågade jag.

-Nej, det är lugnt, jag fixar det, sa han.

Så jag satt kvar på min stol och iakttog honom när han sprang runt och öppnade skåp och luckor samtidigt som han skramlade med stekpannor och annat. Radion stod på och jag hörde att min favorit låt började spelas, ”We are young” med Fun..

Jag höjde volymen och började dansa runt som en galning medan jag sjöng med i texten. Vid det här laget kunde jag texten utan till så jag tog i från tårna. Jag blev alltid så glad när jag hörde den här låten, det gick inte att sitta still. Ludvig bara skrattade och efter ett tag släppte han stekspaden och började dansa han med.

Vi var helt slut när låten tonade ut och nyheterna tog vid. Sen kände vi hur det började lukta bränt och Ludvig skyndade sig bort till stekpannan för att rädda omeletten. Som tur var klarade sig det mesta utav den och bara en fjärdedel hade bränt vid.

-Vilken lyx, skrattade jag när vi hade satt oss till bords.

-Haha, hoppas det smakar, sa han och högg in.

-Det var jättegott! Du borde satsa på att bli kock, berömde jag honom.

-Så märkvärdigt var det väl inte, sa han generat.

Vi fortsatte att prata om allt mellan himmel och jord tills jag kollade på klockan .

-Shit, nu har jag bråttom, sa jag och skyndade mig att tacka för maten samtidigt som jag knöt på mig skona och skyndade ut till cykeln. Ludvig tittade roat på mig när jag cyklade iväg i racerfart.

-Där hade du tur, maten är precis färdig, skrattade pappa när jag flåsandes kom in genom dörren.

-Åh, jag tror inte att jag orkar äta mer, jag fick omelett hos Ludvig, klagade jag när jag satte mig mitt emot mamma och pappa vid matbordet.

-Lite kan du nog peta i dig, sa mamma och skrattade när hon såg hur jag genast antog en grön nyans.

-Så hur var bion igår? undrade pappa.

-Filmen var grymt bra, ni måste se den, sa jag entusiastiskt.

-Ja, varför inte? skrattade mamma.

Vi fortsatte att prata om filmen och tillslut bestämde de sig för att de skulle gå. Sen frågade mamma ut mig vad det gällde Ludvig och hur vida vi var tillsammans eller inte. Det tog ett tag innan jag lyckades övertyga henne om att det inte var något emellan oss.

Lite senare på kvällen hade jag huset för mig själv, så då tog jag fram en Ben & Jerry`s ur frysen och satte på LOL på tv:n. Och ja, jag gillar att kolla på film.

Plötsligt hörde jag hur det knackade på dörren, jag pausade och gick för att öppna. Vem kan det vara, tänkte jag. Jag tittade försiktigt ut genom fönstret för att se vem det var, och där stod han, lika snygg som vanligt. Ludvig log mot mig när jag öppnade dörren.

-Vad gör du här? frågade jag förvånat.

-Kom, jag vill visa dig en sak, sa han och drog med mig ut på trappen.

-Vänta! Jag måste bara lämna en lapp så att mina föräldrar vet att jag är med dig, sa jag och skyndade mig in. Det tog ett tag innan jag hittade något att skriva på men tillslut hittade jag ett block med rutigt papper, men det fick duga.

-Är du klar? undrade han.

-Japp, sa jag och drog på mig en extra tröja. Det hade hunnit bli lite kyligt ute så det var lika bra. Jag visste ju inte riktigt hur länge vi skulle vara ute.

-Vart ska vi? frågade jag när han hade förklarat att vi skulle cykla en bit.

-Det får du se, sa han och log lurigt.

-Men jag vill veta nu, klagade jag.

-Men det får du inte, skrattade han och såg road på mig när jag försökte imitera en hundvalp.

-Haha, finns det någon som är så korkad så att de har gått på det där? frågade han roat.

-Jag var faktiskt grym på det när jag var liten, sa jag surt.

-Kan tänka mig det, skrattade han.