-När är vi framme? klagade jag. Vi hade cyklat i vad som kändes som timmar, men enligt Ludvig hade vi ”bara” cyklat en mil.
-Snart, det är kanske en kilometer kvar, gissade han.
-Bäst för dig, annars vänder jag.
-Fast då har du ju cyklat dubbla sträckan till ingen nytta, påpekade han.
Han hade så klart rätt, men det gjorde mig bara ännu mer irriterad.
-Nu är vi framme, skrattade han glatt när han svängde av vägen och parkerade cykeln.
-Äntligen! stönade jag.
-Så vad var det du ville visa mig? frågade jag nyfiket.
-Du borde träna på ditt tålamod, för en så länge verkar det som att du överhuvudtaget inte har något, sa han och tittade menande på mig.
-Okej, jag fattar vinken, jag ska sluta tjata, muttrade jag.
Han tog min hand och drog med mig på en stig. Den var väldigt gropig och det var mycket sten, så det var lätt att snubbla. Jag kämpade för att hänga med i hans tempo och jag fick hela tiden hålla ögonen på marken, det hade varit pinsamt om jag trillade över en sten. Tillslut såg jag hur stigen byttes ut mot klippor och jag höjde blicken.
-Wow, var det enda jag fick fram.
-Visst, var det värt mödan, sa han och jag kunde inte annat att hålla med.
Jag var helt stum, vi stod på en klippavsats och såg ut över havet, som verkade oändligt stort. Himlen var färgad i rosa och orange och vid horisonten fanns solen som var på väg att gå ner, den var som ett glödande klot.
-Så himla vackert, sa jag när vi hade satt oss ned.
-Jag är beredd att hålla med, fast jag måste säga att du är minst lika vacker, sa han generat.
Det var jag inte beredd på, och jag kände hur jag för ett ögonblick höll andan. Hade jag hört fel? Jag tittade upp och mötte hans blick som var fylld av kärlek och en aning oro över hur jag reagerade på det han nyss hade sagt. Nu har jag chansen att visa hur jag känner, tänkte jag och som svar på hans blick böjde jag mig fram och kysste honom. Jag slöt ögonen och njöt av stunden, här satt jag på en av jordens finaste platser medan solen gick ner och kysste en av de underbaraste personer på det här klotet. Jag knäppte mina händer runt hans nacke och lekte med hans hår, jag kände hur han log och då kunde inte heller jag hålla tillbaka ett leende. Efter ett tag drog jag mig ur kyssen för att hinna andas, våra ansikten var så nära varandra så att jag kunde känna hur han andades ut. Han log fortfarande och när jag tittade upp på honom och möte hans blick.
-Du fattar inte hur många gånger jag har velat göra det där, skrattade han och han lät lite lättad när han sa det.
-Tur att inte alla är fega och att någon vågar ta det första steget, retades jag och började skrika och skratta som en galning när han började kittla mig. Jag la mig ner i fosterställning för att försvara mig men det hjälpte inte.
-Sluta, snälla Ludvig! Jag får inte luft! fick jag fram mellan skrattanfallen.
-Inte för än du tar tillbaka det du nyss sa, sa han och fortsatte och kittla mig.
-Okej, okej jag tar tillbaka det, du är inte feg, kved jag.
-Så ska det låta, skrattade han och släppte mig.
Ludvig
Vi bara satt där och tittade ut över havet, hon lutade sitt huvud mot min axel och jag lutade mitt huvud mot hennes. Jag hade fortfarande svårt att fatta att hon hade kysst mig, det här var definitivt en utav de bästa dagarna i mitt liv.
-Det är kanske en konstig fråga och du behöver inte svara om du tycker att det är jobbigt att prata om det, men vart var Ronja på väg när planet kraschade?
-Paris, sa hon kort och tittade ut mot horisonten där solen nyss hade gått ner.
Hon satt tyst ett tag, antagligen funderade hon på hur mycket hon tänkte berätta, men tillslut började hon.
-Alltså, när jag och Ronja var små fick vi en dröm om att vi en dag skulle flyga till Paris. Vi började äta fransk ost redan när vi var sex år samtidigt som alla andra bara rynkade på näsan åt lukten. Och när vi började på högstadiet läste vi båda franska och båda hade högsta betyg, våra lärare älskade oss, man kan väl säga att vi gjorde allt för att förbereda oss för vår livs resa. Men när Ronja fyllde sexton fick hon en resa till våra drömmars stad utav hennes föräldrar, hela hennes familj skulle åka och självklart blev hon jätte glad, men hon tyckte att jag också skulle hänga med, det var ju ändå vår dröm. Men det var just det, det var ju VÅR dröm, och ett av själen till att jag inte hängde med var att jag inte ville dela den med hennes familj hur mycket jag än tyckte om dem. Så de åkte utan mig och du vet ju vad som hände sedan, sa hon dystert och vände blicken mot mig.
-Förlåt, jag hatar att se dig ledsen, sa han sorgset och mötte hennes blick.
Att en människa kunde genomgå så mycket utan att bryta ihop totalt gick inte att förstå. Och när man tittade in i hennes ögon så såg man hur ont det hade gjort.
-Det är lugnt, det var lika bra att du fick höra hela min historia, skrattade hon ledsamt.
-Vill du fortfarande åka dit? undrade jag.
-Jag vet inte, jag har alltid tänkt mig att det skulle vara jag och Ronja, bara vi två i våra drömmars stad, skrattade hon, men jag såg på henne att hon inte riktigt kunde släppa tanken. Kanske skulle hon åka dit någon gång, när hon hade accepterat att inte Ronja längre kunde följa med. Plötsligt fick han en idé, hon kanske inte skulle gilla den, men han tänkte i alla fall försöka övertala henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar