Miriam
När jag kom hem efter Ludvigs och min lilla utflykt smög jag tyst upp för trappan och in på mitt rum och satte mig i mitt fönster, jag ville slippa mammas alla frågor om varför Ludvig och jag hade gått ut så sent på kvällen, det var vår lilla hemlighet. Nu ville jag bara vara för mig själv och tänka igen om allt som hade hänt under dagen. Utanför glittrade nu stjärnorna i kapp.
Tänk att jag hade vågat kyssa honom, det trodde jag aldrig. Och vad bra han var på det, den bästa jag hade kysst i alla fall. Fast på andra sidan hade jag inte så mycket att jämföra med. Den ende jag hade kysst eller man kanske snarare ska kalla det pussat var en kille som hette Tom, och det var efter ett disco som en tjej i min dåvarande klass hade ordnat hemma hos sig.
Usch, jag fick rysningar bara jag tänkte på det, det hade känts slemmigt och med tanke på att han nog hade druckit en hel del innan så luktade han alkohol. Fråga mig inte varför jag gjorde det, egentligen berodde det på att jag hade slagit vad med en utav mina gamla vänner och jag förlorade, och det blev mitt straff.
Men när jag kysste Ludvig var det helt annorlunda, först hade det varit mjuk och försiktigt som att vi båda väntade på att någon skulle nypa oss i armen så att vi skulle inse att det bara hade varit en dröm, men sen hade det blivit en aning mer intensivt och vi hade vågat ta för oss lite mer och jag hade blivit alldeles varm inombords.
Det pirrade till i magtrakterna så fort jag tänkte på det. Men hur skulle det bli nästa gång vi sågs, skulle vi fortsätta som om inget hade hänt eller skulle vi utveckla detta till något nytt? Jag visste vad jag ville i alla fall och jag skulle inte stå ut om inte han tyckte likadant.
Var befann sig ens bästa vän när man behövde henne som mest? Jag funderade på att sms:a Stella eller Julia men jag tänkte att det kunde vänta, nu önskade jag mest att Ronja skulle vara här så att jag kunde berätta allt för henne och hon skulle bara sitta där och lyssna och flika in med ett mm eller hm eller något annat som lät vettigt, och sen skulle hon komma med kloka råd och sedan skulle hon skratta när jag påstod att det var lätt för henne att säga, i och med att hon alltid hade haft det lätt när det gällde killar. Inte så att de inte gillade mig, vi hade ju nästan varit identiska så det var nästan bara att välja om man föredrog bruna eller gröna ögon, okej så enkelt var det väl inte riktigt. Men hon hade alltid haft så lätt att prata med dem. Så fort det jag som skulle prata med någon jag gillade eller tyckte var snygg så började jag stamma eller tänkte allt för mycket på vad jag skulle säga, innan jag bestämde mig för att det var bäst att vara tyst. Det var en av anledningarna till att jag gillade Ludvig så mycket, orden tycktes bara flyga ur min mun utan problem, kanske hängde det ihop med att han var en bra lyssnare och så slog tanken mig, han var ju precis likadan som Ronja fast i killmodell, till och med om man såg till utseendet så var de lika. Båda hade samma kastanjebruna hår och bruna rådjurs ögon, sen hade de samma hudton och till sättet var de identiska. Det var som att Ronja aldrig hade lämnat mig, hon liksom vägledde mig genom den svåra tiden och nu hade hon hjälpt mig att hitta någon som skulle göra mig glad igen, och när den tanken slog mig började jag genast att gråta. Tanken gjorde mig både ledsen och tacksam och en smula glad, hon brydde sig verkligen om mig och det kändes skönt att veta. Jag gömde ansiktet i en kudde för att dämpa mina snyftningar så att inte mamma eller pappa skulle komma upp och fråga vad det var som hade hänt. De skulle bara tycka att det var nonsens, också skulle de fråga om jag inte hade slagit i huvudet i sängen och om de skulle ringa en läkare för säkerhetens skulle. Och det var något jag definitivt ville undvika. Det konstiga var bara det att jag faktiskt trodde på det, visst det lät hel knäppt men när jag tänkte efter så lät det bara mer och mer troligt och tillslut var jag tvärsäker.
När jag hade legat där och tänkt ett tag så kom jag ihåg det Ludvig hade frågat, om jag fortfarande ville åka till Paris. Innan hade jag svarat med ett kort och enkelt nej, men nu var jag inte lika säker. Kanske ville jag åka dit en vacker dag, i så fall skulle jag göra det för att hedra Ronja och för att glädja henne.
Tillslut somnade jag, man blev grymt trött över att tänka och fundera över vissa saker. Det sista jag såg var alla stjärnorna och plötsligt såg det ut som att en blinkade till lite extra bara för mig.
(bilderna är tagna från we heart it)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar