Kapitel 12

Miriam

Jag vaknade tidigt på morgonen, solen stack mig i ögonen. Tydligen hade jag somnat uppkrupen i fönstret, det stod öppet och jag kunde höra hur fåglarna sjunga utanför. Hur mycket var klockan egentligen? Väckarklockan visade 04.18.

Jag var för pigg för att somna om så jag tog på mig en tjocktröja och smög ner för trappan. Sen gjorde jag en kopp te och tassade ut på verandan, tillslut hamnade jag på bänken under pilträdet. Det var dagg i gräset så nu var mina fötter iskalla, men det sket jag i. Istället njöt jag av att höra fåglarnas sång och se hur solen sakta steg på himmelen. Jag kurade ihop mig på bänken och värmde händerna runt koppen, det var tur att jag hade tagit på mig en tjocktröja annars hade inte klarat mig så länge utan att frysa fingrarna av mig.

Snart kände jag hur ögonlocken blev allt tyngre och när jag väl slöt ögonen så somnade jag om direkt.

-Dags att vakna, sömntuta, sa någon och skakade om mig först försiktigt men när jag vägrade att öppna ögonen blev omskakningarna allt mer irriterade. Så tillslut gav jag mig och kisade mot personen som stod framför mig, det var Stella. Hennes hår lyste som eld, eftersom solen befann sig precis bakom henne, det var lika bångstyrigt som alltid. Ögonen tycktes glittra och de tittade stint på mig.

-Hej, vad gör du här? frågade jag med min hesa morgon röst.

-Äntligen, pustade hon.

-Jo jag tänkte fråga om du ville hitta på något, men när du verken svarade på mina sms eller när jag ringde så bestämde jag mig för att cykla hem till dig, förklarade hon.

-Så har du lust att hitta på något? undrade hon.

-Visst, jag måste bara byta om först, sa jag och kände hur magen kurrade.

-Sen måste jag nog käka något också, vill du ha något? frågade jag och log ursäktande.

-Okej, men jag måste bara fråga. Brukar du sova utomhus? frågade hon gravallvarligt.

-Nej, skrattade jag. Det är en lång historia.

-Med tanke på hur mycket grejer du behövde fixa innan vi faktiskt kan hitta på något, så har jag tid att lyssna, sa hon och såg anklagande på mig.

Jag berättade att jag hade stött på Ludvig efter vår ”tjejkväll” och att vi hade gått hem till honom och sett på film och att jag hade somnat och sedan vaknat upp i hans soffa morgonen därpå. Sedan berättade jag hur vi hade dansat runt i hans kök och att han hade lagat världens godaste omelett till frukost. Stella bara gapade och man såg på henne att hon var en gnutta svartsjuk, kanske inte på att det var Ludvig jag pratade om, utan mer att jag hade en kille som lagade omelett till mig och brydde sig om mig.

-OMG! La han en filt över dig när du hade somnat och lagade omelett till frukost?! Han gillar dig, helt klart, sa hon efter hennes lilla glädjeanfall.

-Vänta, det kommer mer, skrattade jag och berättade hur jag var tvungen att cykla hem som en dåre för att hinna hem till lunchen. Sen berättade jag att han hade dragit med mig ut på världens längsta cykeltur, enligt mig i alla fall. Och att vi sedan hade stannat till vid några klippor och satt oss där för att titta på solnedgången. Sedan berättade jag att han hade sagt att han tyckte att jag var minst lika vacker som solnedgången, och slutklämmen på allt var ju naturligtvis kyssen.

-Och du är säker på att ni inte är mer än vänner? frågade hon ironiskt.

Jag bara skrattade och svarade att vi definitivt inte var mer än vänner.

-Visst, sa hon och log klurigt så att hennes smilgropar syntes.

Tillslut hade vi bestämt oss för att cykla ned på stan en sväng. Vi strövade runt på gatorna och gick in i de butiker som såg någorlunda spännande ut. När vi kom in i en tantbutik med en massa roliga hattar, gick vi in i en provhytt och provade en massa rent ut sagt fula kläder på skoj. Sen tog vi kort och gjorde en massa grimaser, vi skrattade så att vi låg dubbla. Vi var grymt snygga i alla storblommiga klänningar och hattar med stora brätten.

Efter allt provade av både snygga och fula kläder kände vi för glass, så vi begav oss mot Kungsparken där vi hittade en glassbar. Stella tog en mjukglass och jag valde efter en stunds betänketid kulglass i bägare med två kulor, en med smak av tutti-frutti och den andra med smak av dami. Vi slog oss ned under en lönn och njöt utav glassen. Stella frågade ut mig vad det gällde kyssen, hon ville veta om han var lika bra som alla påstod. Sen fortsatte jag att fråga ut henne vad det gällde Jocke, jag visste fortfarande inte hur han såg ut så jag väntade spänt på att få träffa honom i skolan nästa dag.

Plötslig kände jag hur någon la sina händer för mina ögon och det blev svart, jämte mig hörde jag Stella fnissa.

-Gissa vem det är? frågade någon busigt.

Självklart var det ingen match, jag hade lärt mig hur Ludvigs röst lät redan första dagen och med tanke på hur hysteriskt Stella fnissade så var det näst in till omöjligt att gissa fel.

-Hm... ja, vem kan det vara? frågade jag och låtsades att jag tänkte efter bara för att retas.

-Kan det vara Ludvig, sa jag och vände mig om när han hade flyttat händerna från mina ögon till min nacke. Först tittade han bara på mig och log och sen böjde han sig försiktigt fram och kysste mig ömt. Oh, jag smälte som is i solen.

-Så vad hittar ni på då? frågade en kille som jag aldrig hade träffat innan, när jag och Ludvig hade släppt varandra så pass mycket så att Ludvig enbart hade sin arm över mina axlar. Jag såg hur Stella rodnade en aning innan hon skärpte till sig och svarade.

-Vi käkar glass och njuter av solen, log hon.

-Härligt! sa han och resten av killarna slog sig ned jämte oss. Det var Ludvig, Hampus, Jocke och Sebbe, tydligen var det de fyra som brukade hänga ihop. Vilket inte var helt konstig eftersom de helt uppenbart hade minst ett gemensamt intresse, att träna. Alla fyra var ursnygga och jag förstod alla tjejerna som satt en bit ifrån oss och kollade svartsjuk på oss. Sen visste jag ju att Ludvig inte var den som var fixerad vid sin kropp, visst han visste hur man gjorde för att klä sig snygg och han hade helt klart utseendet på sin sida, men när man lärde känna honom förstod man att det inte var så viktigt för honom.

Vi satt där och pratade om allt möjligt, mycket handlade om mig eftersom jag var ”ny”, den enda som verkligen kände mig var ju Ludvig. Jag hade funderat på att berätta för Stella om Ronja och jag hade kommit fram till att jag skulle göra det någon gång när det passade. Men nu trängde jag bort de tankarna. Istället pratade jag med de andra om vad de skulle hitta på under sommarlovet.

-Har du aldrig varit på Liseberg? frågade Hampus förvånat när någon hade kläckt idéen att vi skulle gå dit tillsammans.

-Nej, det har aldrig blivit av och sen bodde jag ju fyra timmar här ifrån innan, förklarade jag.

-Då bara måste vi ju dit, sa Stella säkert.

-Haha, Ludvig kan ju visa dig pariserhjulet, retades Sebbe.

-HA HA HA vad rolig du var då, sa Ludvig och boxade till Sebbe på skoj.

-Ja, Göteborgshumor brukar ju inte vara särskilt rolig, eller vad säger ni tjejer, ni är de ända som inte är födda här? undrade Sebbe.

-Ja, de flesta skämten brukar ju inte direkt vara några höjdare, skrattade jag.

Ludvig började kittla mig och jag tjöt av skratt.

-Så du tycker inte att jag är rolig, för just nu skrattar du så mycket att du knappt hinner andas, skojade han.

-Okej, okej du är jätte rolig, sa jag ironiskt men jag hann knappt avsluta meningen innan jag fick ett nytt skrattanfall. Tillslut slutade han när vi märkte att allas ögon var vända mot oss och vi satte oss upp och tittade generat på varandra och han gav mig ett busigt leende.

När solen hade gått ner bestämde vi oss för att det var dags för att bege sig hemåt det var ju ändå skolan imorgon och vi ville inte komma dit och se ut som vrak. Jag och Ludvig cyklade tillsammans och pratade en hel del. Och när vi väl var framme hos mig och jag hade låst min cykel klev han av sin och gick fram och kramade mig. Jag vände upp mitt huvud och mötte hans blick, vi kysstes och han viskade god natt. Jag gjorde det samma och sedan cyklade han iväg. Gud vad jag älskade den där killen, tänkte jag för mig själv samtidigt som han vände sig om och vinkade till mig, jag vinkade tillbaks och sen öppnade jag dörren och gick in.

 (bilderna är från we heart it)