När hon knäppte sina händer runt min midja vågade jag inte andas. Jag tänkte på hur hennes hår fladdrade i vinden, jag tog ett djupt andetag och drog in hennes doft. Hon luktade som en hel sommaräng om inte tusen gånger bättre. Jag var galen i henne, det hade jag blivit redan på morgonen, då jag såg henne för första gången. Och när hon sedan frågade om jag ville cykla med henne till skolan nästa morgon, trodde jag att jag skulle explodera av lycka. Självklart ville jag det, det fanns ingen jag hellre skulle vilja cykla med.
-Vill du hänga med in? Jag kan fixa lite fika, undrade hon när jag hade stannat cykeln utanför hennes hus.
-Gärna, finns det någon som tackar nej till fika? skrattade han och parkerade cykeln bredvid garaget.
-Nej, troligtvis inte, för i så fall kan de inte ha alla hästar hemma, skojade hon.
Jag följde med henne in, det stod flyttkartonger lite överallt märkta med olika namn som kök och badrum. Det var ett fint hus, ljust och rymligt.
-Vad vill du ha? Saft, te, läsk eller du kanske är typen som gillar kaffe?
-Kaffe blir bra, tack. Om det inte blir för jobbigt att fixa?
-Nej, det är lugnt, skrattade hon.
Hon var så grymt söt när hon log och när hon sedan började röra sig för att ta fram allt såg det ut som att hon dansade.
-Ursäkta röran, men vi har inte hunnit packa upp så mycket än, det är mycket som måste göras när man har flyttat.
-Det är ett fint hus, sa jag och tittade mig omkring.
-Hm, jag tror att mamma valde det för trägårdens skull, den är verkligen fantastisk, sa hon samtidigt som hon la upp kakor och bullar på ett fat.
-Vi kan sitta på altanen.
Hon gick före mig ut och dukade upp allt. Vi satte oss, jag iakttog henne när hon drack ur sin tekopp. Det var en bild av Eiffeltornet på hennes mugg. Jag hade så många frågor. Efter en stunds kallprat tog jag mod till mig.
-Varför flyttade ni? jag ville så gärna veta. Jag såg hur hennes käkmuskulatur spändes och efter en stunds tystnad som kändes som flera timmar, svarade hon.
-Jag vill inte ljuga för dig, för du verkar vara en schyst kille och jag tycker om dig fast jag knappt känner dig. Men jag tror inte att jag klarar av att prata om det än, det var svårt nog att prata med vår klassföreståndare innan idag. Men jag lovar att berätta så fort jag är redo och jag hoppas att det är okej med dig, hon tittade på mig med en bedjande blick.
-Självklart, men du behöver inte känna dig tvingad till att berätta, sa jag mjukt.
-Det är inte det, jag vill berätta men jag behöver lite tid, mumlade hon för sig själv.
Jag tänkte på vad hon hade sagt, tyckte hon om mig? Mitt hjärta slog ett extra slag. Men vad hade hänt, jag såg ju på henne att det var något allvarligt. Men jag skulle inte fråga mer, för mig räckte det att hon hade lovat att hon skulle berätta så fort hon kände sig redo.
Vi satt på hennes altan och pratade långt efter att vi hade fikat klart. Hon berättade lite om skolan hon hade gått på innan och i staden hon hade bott i.
-Ja, det var ju ingen storstad precis, skrattade hon.
-Den var betydligt mindre än den här, sa hon och viftade med armarna för att visa att hon menade Sveriges näst största stad som hon numera bodde i. Jag skrattade åt henne.
-Vad är det som är så roligt?! fräste hon.
-Du har så roligt minspel när du pratar, du gör alltid massa grimaser och miner också använder du alltid händerna för att visa vad du menar, retades jag.
-Och det säger killen som inte ens visste vem jag var för 10 timmar sedan! Muttrade hon och låtsades vara sur också plutade hon med läpparna bara för att retas. Tillslut kunde hon inte hålla sig längre och brast ut i skratt. Vi skrattade så att vi låg dubba.
-Ni ser ju ut att ha trevligt, sa en kvinna och skrattade när hon såg våra häpna ansikten.
-Skrämde jag er? sa hon och skrattade ännu mer. Jag heter Jennie och är Miriams mamma.
Jag reste mig och skakade hand med henne, Miriam var så lik henne, tänkte jag för mig själv. Ögonen hade precis samma gröna färg, och för att inte tala om de fylliga läpparna som jag en dag hoppades på att få kyssa. Sen hade de båda samma kastanjebruna hår, men skillnad att Jennie hade det uppsatt i en stram och affärsmässig hästsvans.
-Ludvig, sa han artigt.
-Vad kul att du redan har hittat en vän, kvittrade Jennie medan hon gick i köket för att tömma matkassarna hon bar i sin vänstra hand.
-Mamma, sa Miriam irriterat.
-Ja, ja jag ska gå, svarade mamman och försvann ut i hallen medan hon nynnade på en låt jag kände igen.
-Jag måste nog också gå nu, sa jag fast både min hjärna och alla mina muskler skrek i protest. Jag lovade mamma att hjälpa till med middagen.
-Okej, men vi ses imorgon, sa hon.
-Japp, jag kommer förbi tjugo i åtta, sa han och log vid tanken på att de skulle ta sälle till skolan imorgon.
-Okej, då står jag redo, sa hon och log.
-Bäst för dig! Jag vet hur sega ni tjejer kan vara på morgonen, jag har två systrar, skrattade jag och gick ut till cykeln. Jag vände mig om innan jag cyklade iväg och då stod hon på trappan och räckte ut tungan åt mig. Jag skrattade och vinkade hej då.
(bilderna är tagna ifrån we heart it)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar