Kapitel 7

Miriam

Jag gick upp på mitt rum, och kände hur verkligheten kom ifatt mig. Det stod ett antal flyttkartonger i ena hörnet, det var lika bra att sätta igång med att packa upp. Jag började med att tömma lådorna med kläder, hur många plagg hade jag egentligen?! Men efter 30 minuters vikande utav olika sorters plagg, var jag äntligen färdig och kunde gå på nästa låda som innehöll böcker av olika slag. Ett tag gillade jag faktiskt att läsa, att få leva mig in i någon annans liv, ett liv som förhoppningsvis var något mindre sorgligt än mitt. Jag läste titlarna på alla böckerna och efter ett tag hittade jag min favorit, Sommaren jag blev vacker av Jenny Han. Jag visste inte varför jag gillade den så mycket, för det fanns inget i den som speglade mig, men det var kanske det som jag gillade med den.

När jag lite senare lyfte på några gamla anteckningsblock hittade jag en skolåda. Jag hajade till, självklart visste jag redan vad den innehöll och det gjorde ont att se den igen. Mamma måste ha packat ned den. Jag tog med mig den och satte mig i sängen och öppnade locket. Plötsligt fylldes jag av minnen, jag lyfte upp en snöglob med ett litet Eiffeltorn i mitten som jag hade fått utav Ronja när jag fyllde tio. Snön yrde runt när jag skakade på den. Jag log vid minnet, jag hade blivit så glad när jag fick den, jag och Ronja hade suttit och skakat den flera tusen gånger och tittat på snöflingorna som aldrig slutade att yra omkring, vi hade varit som förtrollade.

Sen plockade jag upp en bunt med foton, det fanns bilder ifrån när vi var runt fyra och ända fram tills hösten då Ronja dog. Fotot som lågt högst upp i högen var taget bara någon vecka efter att vi hade flyttat till mitt förra hus, jag hade på mig en solhatt som kliade och jag försökte hela tiden ta av mig den men mamma tvingade mig att behålla den på.

Sedan kom en bild på mig och Ronja när vi var hos hennes mormor och morfar. De ägde ett stort hus ute på landet och på somrarna brukande jag få följa med dit. Min mormor hade dött innan jag föddes så jag hann aldrig träffa henne, därför var alltid Ronjas mormor som en extra mormor för mig. Hon var precis som en mormor ska vara, hon bakade alltid jätte goda kakor som hon förvarade i en stor burk högt upp i ett skåp så att vi inte skulle kunna nå den och norpa kakor stup i kvarten och sen var hon alltid så snäll och så sjöng hon alltid samma vaggvisa när vi skulle sova, den gjorde mig alltid lugn.

På en annan bild var det höst, vi var kanske elva år. Vi befann oss på en äng, det flög runt en massa frön i luften och jag och Ronja hade dansat runt som att vi vore två älvor. Jag skrattade vid minnet, vi hade haft så roligt ihop.

När jag såg nästa bild bröt jag ihop totalt, jag klarade inte mer, att sitta och kolla på gamla foton och minnas hur roligt vi hade ihop, men det värsta var inte det utan att veta att jag hela tiden fick nya minnen samtidigt som hon stod kvar på samma plats och på samma minne, när planet störtade. Tänk vad hemskt, att veta att man om bara någon sekund ska dö.

Jag skakade på huvudet, världen är inte rättvis.

Sen tittade jag ner på fotot jag höll i min hand. Åter igen var det jag och Ronja som var motivet, men på den här bilden hade vi våra huvud tätt ihop också kollade vi in i kameran. Man såg mitt ena gröna öga och ett utav hennes rådjursbruna. Jag hade alltid varit avundsjuk på hennes ögon, jag tyckte att det var mycket finare med bruna ögon, de var mycket djupare på något sätt och mycket varmare. Jag tittade mig i spegeln som stod lutad mot väggen, två kattlika ögon tittade tillbaka på mig. Vi hade varit rätt lika ändå tänkte jag, båda hade haft långt och kastanjebrunt hår och bortsett från våra ögon hade våra ansikten nästan varit som två kopior. Fast våra hudtoner hade alltid varit olika, jag var den som rätt snabbt blev blek på vintern och lätt brände mig på sommaren medan Ronja såg ut som att hon nyss kommit från en solsemester på Kanarieöarna året om. Ibland hade folk frågat oss om vi verkligen inte var systrar och vi hade bara skrattat och sagt att vi inte ens var släkt, och vi fick alltid samma förvånade svar tillbaka ”Nähä, vad konstigt, jag som kunde svurit på att ni var systrar”.

Jag saknade henne verkligen, att ha någon jag kunde dela allt med, alla skratt, alla tårar, alla problem och inte minst all sorg. Hon skulle kramat om mig och viskat till mig att allt skulle ordna sig, att allt skulle bli okej, fast inte just nu, och kanske inte imorgon men så småningom. När jag tittade i spegeln kunde jag nästan se henne sitta där och hålla om mig och trösta mig.

Jag fortsatte att gå igenom lådan, jag hittade foton över Paris och massa andra små saker som vi hade sparat under åren. Jag hittade också min glasburk som jag hade sparat pengar i för att få råd med resan. Undra hur mycket den innehöll? Men jag skulle aldrig få för mig att använda pengarna till något annat, de skulle användas till drömmen som aldrig skulle uppfyllas, så det spelade egentligen inte så stor roll hur mycket som fanns där inne.

Jag hörde hur någon kom upp för trappan.

-Hur är det gumman? mamma kom fram till mig och gav mig en Bamsekram. Vi satt så en lång stund men sa ingenting.

-Vad söta ni var på den tiden, skrattade hon när jag boxade till henne på skoj.

-Så jag är inte söt nu då eller? sa jag och låtsades sura.

-Tveksamt, retades hon.

Vi bläddrade igenom bilderna tillsammans och pratade om gamla minnen, det var skönt att ha någon att prata med som hade varit med om samma sak och som visste vad vi hade betytt för varandra. Vi hade en sån där fin mor och dotter stund.

-Titta vad jag hittade, sa mamma förvånat och plockade upp en ask och räckte den sedan till mig. Jag öppnade den och tittade på innehållet. Det var ett halsband i silver med en liten berlock som föreställde Eiffeltornet. Jag hade fått det i present när jag hade konfirmerat mig. Egentligen var jag inte särskilt kristen så jag hade aldrig förstått varför jag gjorde det, det var något jag fick för mig att göra.

Jag minns att jag tog av mig det samma dag som Ronja dog, jag klarade inte av att ha det på mig då. Men nu ville jag ha det på mig för att hedra henne och för att minnas.

-Ska jag sätta på dig det? frågade mamma försiktigt.

-Ja, tack, nästan viskade jag. Det var som att hon kunde läsa mina tankar.

(bilderna är hämtade från we heart it)