Kapitel 8 Del 1

Miriam

Väckarklockan väckte mig. Jag studsade upp ur sängen, han skulle allt få se att inte alla tjejer var slöa på morgonen. Jag hade till och med ställ klockan så att jag skulle vakna tio minuter tidigare än vad jag brukade göra så att jag skulle vara redo när han kom.

Vad skulle jag ta på mig idag? Alltid samma fråga tänkte jag trött. Tillslut drog jag på mig ett par slitna jeans och ett grått linne med tryck och såg till att jag hade på mig mitt halsband. Sen satte jag upp håret i en slarvig knut och målade på lite mascara, sen var jag klar och gick ner till köket för att käka frukost. Det blev två mackor och en smoothie och en kopp te. Sen borstade jag tänderna och slängde ner skolböckerna i en väska, knöt på mig mina vita converse och satte på mig min militärgröna vårjacka och gick ut till cykeln.

HA! tänkte jag för mig själv, jag hann. Han hade inte kommit än.

När jag stod på uppfarten och väntade kom pappa ut för att åka till jobbet.

-Skulle inte du ta bussen idag? undrade han.

-Nä, jag ska cykla med en kompis, svarade jag.

-Vad trevligt, är den där ”kompisen” möjligtvis lång och snygg och har brunt hår? ville han veta.

-Hur visste du...? började jag, sen såg jag att pappa gav mig menade blickar och jag förstod att Ludvig stod bakom mig. Båda skrattade när jag vände mig om, jag ville sjunka igenom marken. Shit, vad pinsamt!

-Aja, jag måste åka nu, vi ses senare ungdomar, skrattade pappa när han satte sig i bilen. Jag tittade surt på honom när han backade ut från uppfarten.

-God morgon, solstråle! Vaknat på fel sida idag? skrattade Ludvig när jag åter igen hade vänt mig om.

-Knappast, fräste jag surt.

-Tänker du sura hela vägen till skolan? frågade han när vi hade cyklat en bit.

-Nej, bara tills du erkänner att du var sen och att du hade fel, sa jag.

-Vad hade jag fel om? undrade han när han hade funderat ett tag.

-Att inte alla tjejer är sega på morgonen, sa jag.

-Jaha, skrattade han. Jag erkänner att jag hade fel och jag ber om ursäkt, nöjd nu? suckade han.

-Ja, sa jag och log belåtet.

Vi parkerade cyklarna och fortsatte in i skolbyggnaden. Åter igen kändes det som att allas blickar vändes mot mig, fast idag berodde det nog mest på att jag gick jämte Ludvig. Det gick inte att undgå att han var snygg och med tanke på hur vissa tjejer tittade på oss, så var jag inte den enda som tyckte det. Men han verkade inte lägga märket till allas blickar eller så brydde han sig inte om dem.

-Har vi So första lektionen? undrade jag.

-Jag tror det, vi har precis börjat med historia och franska revolutionen. Det är grymt trist, pustade han.

-Låter inte så kul precis, mumlade jag.

Vi kom upp till skåpen och när vi hade slängt in sakerna och tagit fram böckerna gick Ludvig fram till sina kompisar och började snacka. Var skulle jag ta vägen nu?! Jag kunde ju inte gå och ställa mig med tjejerna i klassen, de hade ju inte visat något större intresse för mig, så jag blev stående vid mitt skåp. Men så såg jag hur Ludvig vinkade till mig att komma, så jag gick och ställde mig jämte honom.

-Varför stod du kvar därborta? frågade han och tittade undrande på mig. Jag bara rykte på axlarna, vad skulle jag svara, att jag inte vågade ställa mig med tjejerna i klassen. Det var bäst att hålla tyst.

-Detta är Hampus och Sebastian, men han kallas Sebbe, förklarade Ludvig.

-Hej, sa jag blygt.

-Vi bits inte, skojade han som jag tror hette Hampus. Båda var vältränade och såg precis som Ludvig väldigt bra ut. Jag skrattade åt hans skämt för att inte verka mesig.

-Så hur länge har ni känt varandra? ville jag veta.

-Sen vi var sju, kanske, sa Sebbe och såg fundersam ut.

-Aa, det var det nog. För vi började i samma klass när vi gick i ettan. Då är man väl sju år eller? undrade Hampus. Men ingen hann svara honom för då kom vår So lärare och öppnade klassrummet.

Dagen gick och innan lunch hade jag faktiskt hunnit prata med några utav tjejerna i klassen. De verkade rätt schysta ändå, en hette Stella och var den jag gillade bäst. Hon var rödhårig och rätt lockig, så hennes hår såg lite ut som ett fågelbo, men det passade henne. Sen hade hon två pigga blå ögon.

På lunchen satt jag med henne och en annan tjej som hette Julia. Vi pratade lite om skolan jag gick på innan och om hur det var att flytta till Göteborg när man hade bott i en mycket mindre stad innan. Stella berättade att hon hade flyttat hit när hon var sex, och själv tyckte hon att det var det bästa som hade hänt henne. Hon var tjejen som alltid var på hugget och var väldigt pratsam, vilket jag avundades henne. Jag hade alltid haft svårt för att ta för mig. Hon var helt enkelt som gjord för att bo i en storstad, tänkte jag för mig själv. Jag tittade bort mot bordet där Ludvig satt och åt, han tittade på mig och han vinkade och log stort mot mig när han såg att jag kollade på honom. Jag vinkade tillbaka och såg att både Stella och Julia tittade frågande mot mig, men vände sig sedan om för att se vem jag vinkade till.

-Du behöver inte svara, men är det något mellan dig och Ludvig? ville Stella veta.

-Nej, vi är bara kompisar, svarade jag avvaktande.

-Hm, för han verkar intresserad av dig, sa Stella och Julia höll med.

-Det vet jag inget om, ljög jag.

Det var bara andra dagen i skolan, klart att jag inte ville dela med mig utav mina känslor till två som jag knappt kände. Fast jag måste erkänna, jag tyckte faktiskt om Ludvig, som mer än en kompis.

När skoldagen var slut cyklade jag och Ludvig hem och när vi hade kommit ungefär halvvägs började det ösregna. Vi cyklade så fort vi kunde men vi var redan dyngsura så när vi åkte förbi en park svängde Ludvig och slängde cykeln på en utav gräsmattorna.

-Vad gör du? ropade jag surt efter honom.

-Kom, sa han och puttade av mig från cykeln. Han log emot mig och räckte mig sin hand för att hjälpa mig upp. Jag tog den men istället för att resa mig upp drog jag ner honom i vattenpölen jämte mig.

-Hörru! ropade han efter mig, när jag sprang iväg för att han inte skulle få tag på mig. Men han kom snart ifatt mig och tog tag om min midja och snurrade mig ett halvt varv så att vi stod ansikte mot ansikte. Han skrattade när han såg min chokade min. Sen tog han tag i mina händer och vi började dansa runt som två barn. För ett ögonblick trodde jag nästan att han skulle kyssa mig, men det ögonblicket var som bort blåst nu när vi dansade som galningar. Vi skrattade och ”lekte” flygplan och sprang runt med armarna utsträckta, sen hoppade vi i vatten pölarna och stänkte ner varandra så mycket det bara gick. Efter ett tag slutade det regna och vi blev sittandes på en parkbänk. Jag iakttog honom där han satt och tittade på hur vattnet konstant droppade från hans lugg.

-Vad tänker du på? frågade jag honom nyfiket.

Han tittade upp och log lurigt mot mig.

-Om jag ska vara ärlig så tänkte jag på dig, svarade han lite generat.

(bilderna kommer ifrån we heart it)