När vi äntligen hade lämnat hotellrummet och strosade runt på Paris kullerstensgator så fullkomligt sprudlade lyckan inom mig. Jag kunde inte förstå att jag befann mig i staden jag alltid hade drömt om, det gick liksom inte att banka in i skallen.
Ludvig la sin ena arm runt om mig och jag gav honom en snabb kyss sedan promenerade vi vidare.
Snart var vi framme vid en större gata som vi korsade och vi gick ut på en stor terrass. Vi blickade ut över en stor fontän som var omgiven av stora gräsmattor som sträckte ut sig som en stor kontrast mot all betong och asfalt som staden annars kokade av. Det fullkomligt kryllade av människor, alla hade kommit dit för att se samma sak, Eiffeltornet. Ljudet av kameror som blixtrade fyllde mina öron och det påminde mig om bin som svärmade. Jag tog fram kameran jag hade fått av mamma och pappa i födelsedagspresent och tog några kort. Jag var noga med att skärpan var bra innan jag tryckte ner avtryckaren.
-Okej, skrattade jag och tog sats innan jag hoppade upp och knöt mina händer runt hans nacke.
Han sprang ner för trapporna och jag fick hålla i mig för att inte trilla av. Han sprang igenom den frodiga parken som svämmade över av blommor i alla möjliga färger. Jag vinkade till en gammal man som satt på en parkbänk. Han sken upp och vinkade glatt tillbaka, han skrockade till när vi höll på att ramla, men Ludvig lyckades hålla sig på fötter. Istället ställde han försiktigt ner mig och vi gick hand i hand sista biten. Vi svängde med armarna som två barn som var ute och gick med dagis.
Då fick jag en minnes bild från min och Ronjas första skoldag och det högg till i hjärtat. Vi hade gått hand i hand hela vägen hem från skolan och pratat om alla roliga saker som hade hänt under dagen. Då hade det känts väldigt tryggt att veta att hon fanns där för mig i alla lägen och jag saknade det.
Till sist nådde vi
fram till kön som gick i snigelfart. Jag var omringad av människor
som knuffades och pratade surt med varandra på språk jag inte
förstod. Men så lite längre bak i kön som hela tiden växte stod
familjen från flygplatsen. De två flickorna bråkade om vems
sockervadd som var störst. Mamman och pappan försökte få stopp på
dem och man såg hur deras tålamod minskade drastiskt.
Ludvig la sin arm om
mina axlar och drog mig framåt. Äntligen hade vi kommit fram till
biljettluckorna och vi skyndades att betala. -Så vad tror du, ska vi satsa på att gå upp? frågade jag.
Ludvig slängde en blick emot hissarna och kön som inte verkade ha något slut.
-Trapporna verkar som en bättre idé, sa han och tittade tveksamt upp mot toppen.
-Hur många trappsteg är det?
-1664 stycken, svarade jag och försökte se oberörd ut. Det blir ingen match, skrattade jag när jag såg hans plågade min och drog med honom mot trapporna.
När vi äntligen
hade tagit oss upp till första plan var vi tvungna att stanna och ta
en paus. Jag hade grym mjölksyra och vi hade inte gått hälften av
det vi skulle gå. Jag lutade mig mot ett räcke och njöt utav
utsikten medan Ludvig sprang iväg för att köpa något att dricka.
Efter en stund kom han tillbaka med två flaskor mineralvatten i
händerna och något annat som han försökte gömma.
-Var har du där?
frågade jag nyfiket och sträckte mig efter det men han väjde
snabbt undan. -Du får vänta och se, sa han och log lurigt.
Jag försökte med hundvalpsblicken men som vanligt bet inte den på Ludvig. Han bara skrattade och drog mig upp för nästa trappa.
Vi pustade och stånkade men efter många om och men nådde vi toppen. Med tunga steg gick jag mot räcket. Vinden lekte med mitt hår och när jag tittade ner mot marken såg alla människor ut som myror. Utsikten gjorde mig stum och tanken på att jag faktiskt stod i toppen av Eiffeltornet gjorde mig yr.
Ludvig som stod bredvid mig verkade lika hänförd som jag och jag kände för att ge honom en kram.
-Tack för att du tog med mig hit, viskade jag och jag kände hur en tår sakta ringlade ner för min kind.
-Tacka mig inte än, sa han och torkade försiktigt bort tåren med tummen. Jag har något mer jag vill ge dig, viskade han också lösgjorde han sig och ur bakfickan tog han fram ett litet kuvert som han öppnade. Försiktigt tog han ut innehållet som blänkte till i solen. Han tog min handled och satte på ett armband i silver. I armbandet hängde det sex berlocker. Tre av dem var korset, ankaret och hjärtat, de traditionella symbolerna för tro, hopp och kärlek. De andra tre var ett Eiffeltorn i miniatyr, en evighetssymbol och en fransk lilja.
-Vad står liljan för? undrade jag.
-Så du fattade att alla berlockerna hade en betydelse, skrattade han lite generat.
-Jo, den franska liljan står fulländning, ljus och liv. Och det är så jag ser dig, sa han och nu hade hans kinder antagit en rödare nyans.
-Så gullig du är, log jag och gav honom en Bamsekram som sedan ledde till en mjuk men passionerad kyss.
-Tack, flämtade jag samtidigt som jag försökte få luft. Mer hann jag inte säga innan han tryckte sig emot mig igen och våra läppar möttes i en djup kyss som jag aldrig ville skulle ta slut.
Detta var då slutet på "I himmelen med dig och dig". Jag hoppas att ni har gillat den och jag skulle bli jätte glad om ni kommenterade vad ni tyckte om den!
Själv är jag rätt nöjd och jag tycker att det är skönt att vara klar så att jag kan fortsätta med några utav mina andra idéer som jag har. Ni får gärna själva komma med tips och idéer om ni kommer på något.
Jag har börjat på en novell så jag tänkte att jag kunde lägga ut ett smakprov på den snart. Så håll ögonen öppna! :)
Och som vissa av kanske har märkt så har jag lagt till en ny flik längst upp under headern som heter "Foto". Där kommer jag att lägga ut bilder som jag tar när jag har tid och lust. Sen tidigare vet jag hur svårt det kan vara att få tiden att räcka till, men jag ska göra mitt bästa och göra inlägg så ofta jag kan. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar