Kapitel 5

 Miriam

Jag hade genomlevt hela skoldagen och nu skulle jag äntligen få åka hem. Jag stod under en stor ek och väntade på bussen samtidigt som jag tänkte på vad som hade hänt under dagen. Det hade inte varit särskilt roligt att prata med min nya klassföreståndare, han hade bara ställt en massa jobbiga frågor om Ronjas död och så undrade han om han skulle berätta för klassen om vad som hade hänt. Varför skulle de behöva veta det? Nej, det var något som jag tänkte hålla för mig själv, det var lättast så. Annars skulle alla återigen titta på mig med de där sorgsna ögonen och tänka, det där är tjejen som förlorade sin bästa vän i en flygkrasch. Och när jag stod där och tänkte för mig själv hörde jag någon ropa mitt namn, jag vände mig om för att se om jag hade hört rätt. Och där stod han, killen som hade kommit fram och pratat med mig innan matten och vinkade åt mig att komma.

-Hej, sa jag när jag hade kommit fram till honom.

-Tja, var bor du? frågade han nyfiket.

-Jag bor på Skomakargatan, den ligger i villaområdet vid den där mataffären, jag kan inte komma ihåg vad den heter.

-Matjätten, gissade han.

-A, det var det kanske, hur visste du vilken mataffär jag menade?

-Jag bor i samma kvarter, vill du ha skjuts? frågade han glatt.

Var han seriös, första dagen i skolan och skolans snyggaste kille så vitt jag visste frågade om jag ville ha skjuts! Jag ville skrika och hoppa runt som en galning, men jag lyckades lägga band på mig själv och hålla mig lugn.

-Visst, om du orkar, det är ju en bit, svarade jag minst lika glatt.

-Det är lugnt, ser du inte mina muskler?!

Jag skrattade när han drog upp tröjarmen och spände sina biceps, sen satte jag mig på pakethållaren och knäppte mina händer runt hans midja. Kunde man bli lyckligare?! Det hade jag svårt att tro, det var i alla fall länge sedan jag kände mig så här glad. Pappa hade nog haft rätt i alla fall, detta var precis vad jag behövde.

Det var härligt att höra hur gruset knastrade under däcken när vi susade fram på gatorna bland alla villor. Jag försökte memorera vägen så att jag också kunde cykla till skolan och slippa ta bussen varje morgon, då skulle jag slippa stressa så mycket på morgonen. Jag var ingen morgon människa, hade aldrig varit och skulle troligtvis aldrig bli det heller, så jag föredrog att få sova några minuter extra på morgonen.

-Brukar du cykla till skolan? ville jag veta.

-Ja, för det mesta, svarade han lite avvaktande.

-Skulle vi kunna cykla tillsammans nån dag så jag lär mig vägen? Jag vill gärna undvika skolbussen, sa hon med äcklad min.

-Visst, det kan vi väl göra, skrattade han.

-Gillar du inte bussar?

-Nä, usch! Den jag åkte med i morse stank utav avgas och så satt det massa tuggummin under stolarna, Det var super äckligt! sa jag och rös utav tanken. Han skrattade åt mig och tillslut gav jag med sig och skrattade jag med.

Jag hade inte trott att det skulle gå så fort att hitta någon som jag trivdes så bra med, och Ludvig var verkligen lätt att prata med. Jag hoppades att vi skulle fortsätta att umgås så att jag fick lära känna honom bättre och att vi skulle cykla tillsammans till skolan var något som gladde mig. Det pirrade till i magen på mig när jag tänkte på det, jag log för mig själv.

(bilderna är tagna från we heart it)