Miram
Jag blev väckt av mamma och pappa som sjöng.
-Ja, må hon leva! Ja, må hon leva! Ja, må hon leva ut i hundrade år!... Sjöng de för full hals. Deras ansikten strålade och jag kände hur min kropp spändes av förväntan.
-Grattis, gumman, sa mamma och gick fram och gav mig en kram där jag satt helt nyvaken i sängen. Pappa gjorde likadant.
-Hur känns det att vara sjutton nu då? skrattade han glatt.
-Det är ingen större skillnad, log jag.
-Här, sa mamma och sträckte mig ett paket, jag klämde på det för att känna vad det kunde vara, men det var omöjligt. Tillslut kunde jag inte hålla mig längre och började ivrigt att pilla bort tejpen och riva bort pappret. Det kändes som att jag var åtta år och inte sjutton. Äntligen, hade jag fått bort pappret och nu höll jag en kartong i mina händer. Bilden på kartongen lock visade vad den innehöll, en systemkamera.
-Hoppas du gillar den, log mamma lite nervöst.
-Ja, tack så mycket! Tack, tack, tack! sa jag och gav dem båda en varsin Bamsekram. Sedan fick jag några mindre paket och sen gick vi ut i köket för att fira med tårta. Tårta till frukost är inget jag rekommenderar om man vill vara hälsosam men man fyller bara år en gång om året.
Plötsligt ringde det på dörren och jag gick för att öppna. Där ute stod hela gänget som inkluderade Stella, Julia, Emelie, Ludvig, Jocke, Hampus och Sebbe. Jag stod där i pyjamas och rufsigt hår samtidigt de sjöng för mig. Först trodde jag att jag skämdes ihjäl och jag kände hur kinderna blossade.
-Hurra! Hurra! Hurra! hurrade dem i kör.
Jag stod där på trappen och log generat. Alla kom fram och gratulerade mig och det blev värsta kramkalaset.
-Men vad gör ni här? Jag visste inte att ni skulle komma, frågade jag förvånat.
-Du fyller ju år, din dummer också har vi en överraskning till dig, sa Stella. Men först måste du byta om, sa hon och tittade menade på min pyjamas.
-Men mina föräldrar då? undrade jag.
-Ta det lugnt vi tar hand om det, övertygade Julia mig.
Nu satt vi i en spårvagn på väg någonstans som jag inte hade en blekaste aning om. De hade satt en ögonbindel för mina ögon så det var omöjligt att se någonting.
-Jag mår illa när jag inte kan se, klagade jag.
-Håll ut det är inte långt kvar, försäkrade Ludvig.
-Det här är bara början, skrattade Sebbe.
-Tyst med dig! Avslöja inte något nu, sa Stella surt samtidigt som spårvagnen bromsade in.
-Är vi framme nu? frågade jag glatt, tacksam över att snart slippa ögonbindeln.
-Japp, men du får behålla den på ett tag till, sa Ludvig roat när jag började dra i ögonbindeln. Jag pustade och sedan leddes jag ur spårvagnen och ut på gatan av någon jag tror var Ludvig för några läppar snuddade vid min kind innan vi fortsatte. Vi gick en bit och efter ett tag stannade de mig. Jag hörde att det var en massa människor runt omkring mig och det var många barn som tjoade och skrattade, någon grät. Och en bit bort hörde jag musik och sus från något som måste gå väldigt fort.
-Nu får du titta! Skrattade Stella.
Jag drog snabbt av mig ögonbindeln och bländades av solen och det tog ett tag innan ögonen hade vant sig vid ljuset. Men tillslut såg jag var jag befann mig. Framför mig var en lång kö men långt där framme skymtade jag biljettluckorna in till Liseberg.
-Suprise! hojtade de i kör.
-Men jag tänkte inte på att jag skulle ta med mig plånboken, beklagade jag.
-Tänk inte på det du, detta är vår present till dig. Eller Ludvig är inte med på den men vi andra. Du får en heldag på Liseberg inkluderat lunch och eventuell sockervadd eller vad du är sugen på, skrattade hon. Till mig viskade hon.
-Han ville inte säga vad det var, men han verkade väldigt nöjd med presenten. Lova att du berättar vad det var så fort du får chansen!
-Jag lovar, skrattade jag förvånad över hur nyfiken hon var.
Nu var vi äntligen framme vid biljettluckan det hade varit en väldigt lång kö så det hade tagit väldigt lång tid att komma fram. De andra betalade och jag kunde bara traska rätt in vilket kändes lite konstigt. Jag var inte helt bekväm i situationer när jag blev bjuden på saker, det kunde va var som helst det kändes alltid lika underligt. Men, men nu var det dags att ha kul!
-Så var vill du åka först? frågade Ludvig när han hade hunnit ikapp mig. Han snurrade mig ett halvt varv så att vi stod ansikte mot ansikte, han väntade på ett svar.
-Hm, jag har ju aldrig varit här innan så jag har inte den blekaste aning, sa jag ärligt.
-Okej, då ska vi guida dig, sa han och blinkade mot mig. Jag skrattade och ställde mig på tå för att kunna ge honom en kyss. Det blev en lång kyss som mot slutet blev väldigt intensiv men till slut blev vi avbrutna av de andra som glodde på oss.
-Skaffa ett rum, retades Hampus.
-Så, ska vi värma upp med slänggungorna? undrade Julia exalterat.
-Sure, för mig spelar det ingen roll, sa jag och hängde med de andra som kunde det här stället utan och innan. Jag försökte se mig om krig och orientera mig lite, det var ett helt fantastiskt ställe men det var svårt att ta in allt samtidigt som jag försökte hänga med i de andras tempo. Överallt fanns det åkattraktioner som verkade häftiga, det var tur att jag hade fått ett åkband, det tänkte jag verkligen utnyttja.
När vi stod i kön kände jag hur magen drog ihop sig och hur jag kände för att spy. Och jag kan ju inte direkt säga att det hjälpte när jag hörde hur alla skrek som flög runt ovanför våra huvuden. Jag kramade Ludvigs hand lite extra. Han märkte det och mötte min blick med ett lurigt leende på läpparna.
-Nervös? frågade han retsamt.
-Ja, jag kissar nästan på mig, skojade jag men min röst lät inte så ironisk som jag hade tänkt. Och ett tag verkade det som att Ludvig trodde att jag menade allvar.
-Ta det lugnt, det här är bara början, skrattade han och kramade mig bakifrån. Vi stod så ända tills det blev vår tur att åka. Jag kände hur mina ben skakade och jag var osäker på om jag verkligen kunde stå på dem, det kändes inte så. Men jag lyckades ta mig till en utav alla gungorna och spänna fast mig. En vakt gick förbi och checkade att jag hade spänt fast mig ordentligt. Jag slängde en orolig blick åt Ludvigs håll och han svarade med ett leende. Det värmde upp hela mig och jag kände hur det kittlade till i magtrakterna. Han hade ett sådant vackert leende som man alltid blir trygg av och som gör att man själv inte kan låta bli att le. Också började gungorna röra på sig. Jag drogs längre och längre ut och jag höll krampaktigt i kedjorna som höll gungan uppe, tänk om de lossade?!
Efter ett tag kunde jag slappna av och lossa greppet, sakta men säkert släppte jag taget och sträckte upp händerna upp i luften. Mitt hår lekte i vinden och jag tog ett djupt andetag. Jag greps av en konstig känsla av frihet blandat med en gnutta rädsla som snart försvann. Var det så här det kändes att kunna flyga?
Lite senare stapplade vi hel skinnade därifrån på väg mot nästa karusell. Vi åkte en massa olika åkattraktioner innan vi bestämde oss för att ta ett break. Det var förtidigt för lunch så det blev glass istället. Vid det här lagret hade jag kommit över min rädsla och jag var inte det minsta rädd, men jag måste erkänna att jag var rätt illamående vid det här laget.
Vi satt och njöt av solens varma strålar samtidigt som vi poängsatte de karuseller vi hittills hade åkt.
-Balder är definitivt värd en 9, hörde jag Sebbe säga, jag hade för länge sedan slutit ögonen och försökt ignorera Sebbes och Ludvigs diskussion som nu mera lät som att den skulle bryta ut i det tredje världskriget.
-Vad tycker du, Miriam? frågade Sebbe mig. Bådas blickar stirrade stint på mig som att de skulle göra vad som helst för att jag skulle tycka som dem.
-Det där får ni lösa själva, skrattade jag retsamt.
-Åh, kom igen! Balder är en självklar 9:a, suckade Sebbe surt.
Och så var de igång igen.
-Men kan ni hålla käften?! Skrek Stella argt.
Jag blev förvånad att hon hade stått ut så pass länge. Hon hade nämligen vad många kallar kort stubin och var inte den som höll igen. De tystnade genast, igen ville säga emot Stella så att hon blev förbannad för det var inget man ville råka utför.
Dagen fortsatte i samma tempo, vi skyndade mellan olika karuseller för att hinna med så många som möjligt och någon gång bröt vi för lunch, det blev hamburgare. Vi var utsvultna när vi slog oss ned vi ett bord.
-Så vad vill du ha? frågade Julia mig.
-Hm, den här verkar god, sa jag och pekade på en utav menyerna.
-Drottningburgare, passande namn, skrattade Ludvig och kysste mig på hjässan.
Lite senare när vi fick in maten förstod vi varför den hade hetat som den gjorde. Den var gigantisk om inte ännu större.
-Undra hur stor Kungsburagaren är? skojade Sebbe.
-Ha Ha Ha, vad rolig du var då, sa jag ironiskt och kastade en pomfrites mot honom, han fångade den med munnen. Vilken lustigkurre...
-Aldrig att jag orkar äta allt det här, klagade jag.
-Vi får hjälpas åt, skrattade Stella.
Och när vi var färdig ätna bokstavligen rullade vi där ifrån. Snacka om att vara mätta och belåtna.
-Usch, åker jag någon karusell nu så spyr jag, sa jag och tog mig för magen.
-Vi kan åka pariserhjulet, den går inte så fort, föreslog Ludvig och log busigt.
Vi satte oss två och två, parvis. Jag kände hur ”hytten” gungade till när vi slog oss ner jämte varandra. Min det kändes som att min mage skulle vända sig ut och in. Ludvig flyttade sig närmre mig och la armen om mig. Så kände jag hur vi började röra oss och vi såg allt mer utav staden som jag mera bodde i. Vilken utsikt, det var så vacker, långt långt borta såg man havet. Under oss myllrade det av människor i olika åldrar, de såg numera ut som så myror.
-Du, jag hade tänkt att vi skulle ha picknick senare ikväll, bara du och jag, viskade han i mitt öra som att någon annan skulle kunnat höra vad han sa.
-Visst, det låter mysigt, viskade jag och gosade in mig mot honom och placerade huvudet mot hans bröstkorg. Det blåste kallt här uppe i det blå. Och återigen greps jag av känslan av frihet, fast denna gången delade jag den med en av de personer jag älskade mest på den här planeten. Jag mötte hans blick och jag såg på honom att han kände likadant. Vi möttes i en helt oförglömlig kyss.
Himmelen var målad i rosa och solen var sakta på väg ner långt där borta. Vi var inne i ett sådant magiskt ögonblick som man bara vill frysa, trycka på pausknappen eller vad som helst, men just då saktade hjulet ner och tillslut stod det helt still.
(Bilderna är tagna från we heart it)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar