Kapitel 16

Miriam

Nu satt jag och Ludvig på en picknickfilt på klipporna där vår första kyss hade ägt rum. Jag såg ut över havet, långt därborta såg jag en segelbåt som gled fram och några fiskmåsar som flög runt högt uppe i det blå. Ludvig hade dukat upp maten, han hade tagit med sig rester från restaurangen han jobbade på, jag fattade inte hur man kunde slänga sådan här god mat.

-Vill du ha efterträtt? frågade han mjukt.

-Gärna, fast jag tror inte att jag får plats med en ända bit till. Då spricker jag, skrattade jag.

-Vi får väl se, jag lovar att försöka pussla ihop dig igen, log han.

-Det vore schyst, det skulle vara synd att avsluta en sådan här underbar dag med att lämnas kvar här helt ensam, skrattade jag.

-Du vet att jag aldrig skulle lämna dig, vad som än händer, sa han allvarligt och spände ögonen i mig, för att jag skulle se att han menade allvar. Som svar kysste jag honom innan jag gosade in mig under filten som vi hade dragit om oss.

Vi satt där och smaskade på alla möjliga sorters bakverk samtidigt som solen gick ner vid horisonten. När vi hade ätit klart så plockade Ludvig ihop tallrikarna och allt det andra innan han damp ner jämte mig igen.

-Grattis på födelsedagen, sa han och räckte mig ett kuvert samtidigt som han log ett av hans finaste leenden. Befann jag mig i himmelen? Eller är det som de säger ”Seven heaven is a place on earth”?

-Tack, sa jag snopet, jag hade glömt bort det Stella hade viskat till mig tidigare idag.

Jag öppnade det sakta och tog ut innehållet. Jag flämtade till, det var två flygbiljetter, till Paris. I samma stund som jag hade läst vad det stod på dem kände jag hur magen vände sig ut och in på riktigt den här gången. Jag var snabbt uppe på fötter och sprang till närmaste buske.

Jag stod lutad över busken och försökte få undan håret från mitt kallsvettiga ansikte, när jag kände en hand som strök över min rygg. Det var Ludvig som nu stod bredvid mig, chockad över min reaktion. Han gav mig en flaska vatten och jag sköljde ur munnen och tvättade mig i ansiktet. Sen vände jag mig om och kramade honom hårt.

Ludvig

Hon tryckte sig mot mig och jag slog armarna runt henne. Hur kunde jag vara så dum?! Jag borde ha förstått att det var en dålig idé från första början. Jag kände hur hon snyftade till och sen kom tårarna sakta rullande ner för hennes solbrända kinder. Hennes ögon var tårfyllda och var plötsligt ännu vackrare än vanligt, fast på ett sorgset vis.

-Jag kan lämna tillbaka dem om du vill. Jag borde inte ha köpt dem från första början, det var bara det att jag såg hur gärna du ville åka dit och jag vill ta dig dit. Jag är så ledsen, sa jag avvaktande.

-Du har rätt, jag vill åka dit men jag vet inte om jag är redo. Bara tanken på att flyga får mig att spy som du nyss såg, log hon sorgset.

-Du klarar det, jag är ju med hela tiden, jag skulle aldrig låta något hemskt hända dig, sa han förväntansfullt.

-Okej då, men bara så du vet, inte ens kärlek kan stoppa en flygkrasch, skrattade hon.

Vi cyklade hem till mig. Hon gick direkt till mitt rum och kröp ner under täcket. Båda var trötta efter dagens händelser.

-Vill du sova över? frågade jag.

-Gärna, jag tror inte jag orkar cykla hem, pustade hon.

Jag kröp ner under täcket och hon kröp in tätt intill mig. Där låg vi ett tag helt tysta, ingen sa något. Det var skönt att känna att man inte alltid behövde säga något och att det inte uppstod någon ”pinsam” tysnad mellan oss. Snart så hörde jag hur hennes andetag blev allt långsammare och tillslut så sov hon lika djupt som Törnrosa. Och hon var minst lika vacker, nej fel av mig. Enligt mig fanns det ingen som var vackrare än tjejen som låg tätt intill mig, hon var mitt allt.

Jag la min ena arm om henne, den andra använde hon som kudde, och pussade henne god natt innan även jag så småningom somnade.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)