Miriam
Jag vaknade av att min mobil plingade till, den låg på nattygsbordet jämte sängen. Men jag vågade inte resa mig, rädda att väcka Ludvig. Istället nöjde jag mig att ligga och titta på hans fridfulla ansikte. Han andades djupt, samma takt hela tiden.
Sen kom jag och tänka på vår resa till Paris. Jag fällde en tår som sakta rullade ner för min kind, som genast blev fuktig. Hur skulle jag klara det?! Tänkte jag panikartat, samtidigt som jag snyftade till.
-Har det hänt något? frågade Ludvig oroligt med sin morgon hesa röst och strök bort ännu en tår som kom rullande ner för min kind. Hans blick var fylld av oro och omsorg.
-Nej, inte direkt. Jag är bara orolig för Parisresan, förklarade jag.
-Du vet att jag kan avboka den när som, sa han.
-Nej, det är lugnt jag vill åka, log jag.
När vi hade legat i sängen en stund hoppade Ludvig upp.
-Vänta här, jag kommer strax, log han lurigt.
Under tiden passade jag på att kolla min mobil, det var Stella som hade sms:at innan.
”Vad fick du för något? Dör av nyfikenhet :)”
Shit! Vad skulle jag svara?! Nu var jag tvungen att berätta allt, fast det var kanske på tiden. Jag skrev snabbt ett kort svar och klickade på skicka.
Det var lika bra att jag berättade för både henne och Julia så jag hade frågat om vi kunde käka pizza senare idag.
När jag satt där insjunken i tankar kom Ludvig tillbaka bärande på en bricka full med godsaker. Det fanns smoothie, te, scones, kiwi, jordgubbar, melon och jag vet inte vad. Säg snarare något som inte fanns på brickan. Jag kollade skeptiskt på klockan, vilket han la märket till.
-Mamma har bakat sconsen, skrattade han.
-Tänkte väl det, började undra om du kunde mixa med tiden, för i så fall får du gärna visa mig hur man gör, log jag.
-Haha, det vore något, skrattade han hest och slog sig ner bredvid mig med brickan i knät.
-Ta för dig, jag tog lite av allt. Jag var inte säker på vad du var sugen på, förklarade han när han såg min chokade blick.
-Herre gud vad mycket mat! sa jag chokat.
Vi småpratade samtidigt som vi kalasade på maten. Jag måste säga att det var den bästa frukosten jag någonsin hade ätit. De senaste månaderna hade jag undrat om mitt liv kunde bli bättre än vad det var just då, och det hade hela tiden visat sig att det faktiskt kunde det.
Det hade blivit kväll när jag cyklade ifrån Ludvigs hus till pizzerian. Jag var en aningen nervös för hur de skulle reagera men jag var ju faktiskt hyfsat van att prata om det nu för tiden. Eller det kändes i vilket fall lite enklare.
Det var fortfarande varmt ute och fåglarna sjöng, många försökte fånga alla myggor som envisades med att komma tillbaka varje sommar. Usch, vad jag hatade myggor! Många var ute och grillade i kvarteren runtom där jag bodde och det var fullt med folk på stan.
Jag ställde min cykel utanför skyltfönstret, Stella och Julia satt vid ett bord längre bort och vinkade glatt till mig. Jag vinkade tillbaks innan jag låste cykeln. Nu gäller det! Tänkte jag och gick emot dem. Vi kramades innan jag slog mig ner på en utav stolarna. Det dröjde inte länge innan det kom en kypare och tog våra beställningar. Och så fort han hade lämnat oss så började frågestunden.
-Kom igen, berätta! Vad fick du av honom? frågade Stella nyfiket.
-En resa till Paris, svarade jag ärligt.
-Seriöst?! bokstavligen skrek både Stella och Julia i kör. De som satt vid borden inärheten tittade på oss och en kypare visade att vi skulle sänka volymen.
-Ser det ut som att jag skojar, skrattade jag.
-Om du säger det så. Men varför? undrade Julia.
-Det finns en sak jag inte har berättat för er, sa jag osäkert.
-Okej, vadå? undrade Stella misstänksamt.
-Jo, min kompis dog i en flygplansolycka förra hösten, det var därför vi flyttade hit, sa jag och sen berättade jag hela historien, det bara satt där och tittade chokat på mig, men jag såg att det lyssnade och försökte hänga med i allt jag sa. Vilket nog inte var så lätt.
När jag tillslut tystnade fortsatte de att titta på mig tills de blev avbrutna av kyparen som kom med våra pizzor.
-Hoppas det smakar, sa den unga kyparen som jag först nu la märket till hur snygg han var. Han log gulligt mot oss innan han fortsatte till nästa bord.
-Jag vet att jag byter ämne nu men kollade han in dig, sa Stella och tittade menade på mig.
-Hallå, jag har pojkvän, påminde jag henne.
-Det betyder väl inte att du inte ser vilka killar som ”håller måttet”. Men du måste erkänna att han var grymt snygg, skrattade hon.
-Okej då, såg ni hans leende?! erkände jag.
Vi fortsatte att snacka killar och om hur underbara våra pojkvänner var. Innan vi kom in på Parisämnet igen.
-Men hur har han fått råd med två flygbiljetter till Paris? undrade Julia.
-Ingen aning, jag vet bara att han har jobbat extra på restaurangen ett tag, förklarade jag.
Sen kom några frågor om Ronja och de beklagade hennes död, men sen fortsatte vi som vanligt vilket jag uppskattade. Jag hatade när folk tittade på en med den där sorgsna blicken.
(Bilderna är tagna från we heart it.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar