Kapitel 17 del 2

Det var rätt sent när jag kom hem men jag bestämde mig för att gå ett varv i trädgården innan jag gick in. När jag hade passerat en rabatt med ljust rosa pioner som fyllde hela trädgården med en underbar doft. Så kom jag till äppelträden som redan hade fått frukt, jag plockade ett äpple och tog en tugga, inget var godare än hemodlad frukt. Först då la jag märket till vad som hängde mellan två stycken utav träden, vår gamla hängmatta. Vem hade satt upp den? Jag drog handen längs med det nötta tyget, tillslut satte jag mig i den försiktigt, rädd att den skulle försvinna som i en dröm. Vad underligt, tänkte jag och la mig ner.

Jag somnade snabbt och greps av en djupsömn svår att vakna upp ifrån. Efter ett tag började jag drömma.

Vi var på en äng, Ronja och jag. Vi dansade och skrattade, solen sken och värmde min hud. Sakta passerade vi olika åldrar, vi blev äldre och äldre samtidigt som kylan kom krypande. Daggen i gräset kylde mina fötter och när jag såg mig omkring var Ronja borta.

Jag letade efter henne, skrek hennes namn så högt jag bara kunde men min röst var inte hög nog och efter tag hördes den inte längre. Hur mycket jag än försökte förblev det tyst.

Tillslut kom jag till ett skogsbryn, jag började leta bland träden, men hon var försvunnen. Långt borta hörde jag henne skratta och jag började springa mot ljudet, det blev starkare och starkare och jag kom djupare in i skogen. När jag tyckte att jag var väldigt nära ljudets källa tystnade det och det blev kolsvart. Jag trevade mig fram i mörkret. Några grena rev mig på benen och jag lyckades hela tiden snubbla över stenar och rötter. Mina knän värkte och såren på benen sved och när jag inte längre orkade leta mer la jag mig ner. Jag grät i vad som kändes i en evighet innan det sakta blev ljusare, ljuset silade ner mellan grenarna och löven.

Någon ropade mitt namn. Jag öppnade mina rödgråtna ögon och blev bländad av ljuset. Ludvig stod en bit bort bakom en bok. Han log lurigt och vinkade åt mig att komma. Jag tog mig snabbt upp på fötter och sprang emot honom, jag gjorde ett avstamp och hoppade upp i hans famn överlycklig gosade jag in mig i den, drog in hans doft och äntligen kände jag mig trygg igen. Men precis som Ronja försvann han. Jag blev förtvivlad och började genast att gråta igen. Men igenom mina tårar såg jag honom stå långt där bort bakom några andra bokar. Jag sprang efter honom mellan träden, han sprang också men lät avståndet förbli detsamma. Ibland lät han mig komma närmre för att jag inte skulle ge upp.

Jag flåsade och mina lungor värkte, aldrig hade jag ansträngt dem så hårt tidigare. Fötterna nuddade knappt marken i början men mina steg blev allt tyngre. Jag kände underlaget mot mina fotsulor, det var mest löv och jord men så helt plötsligt blev det hårt och när jag tittade ner igen så var det asfalt jag sprang på. Förvånad stannade jag upp och kollade mig mig omkring, nu befann jag mig på ett stort fält, en startbana. Bakom mig började det att dåna det var ljudet av motorer. Vinden som tidigare hade varit lugn slet nu i mina kläder och mitt hår. När jag vände mig om stod det ett stort flygplan där, trappan var nedfälld och i toppen av den stod Ludvig och vinkade åt mig att komma dit. Fast att min hjärna skrek åt mig att stå kvar och mina lungor fortfarande andades tungt samtidigt som mina ben knappt orkade förflytta sig så började jag gå emot honom.

Trött sjönk jag ner i ett av de mjuka sätena jämte honom. Flygplanet började röra sig och när jag tittade ut var ängen och bokskogen långt nedanför oss. Marken byttes ut mot vatten och fastlandet var nu ett minne blått. Och så började flygplanet att skaka ordentligt, jag blev rädd och tittade mot sätet där Ludvig nyss hade suttit men han fanns inte kvar. Jag såg att dörren till förarhytten stängdes och jag reste mig och gick mot den. Det skakade så kraftigt att jag flera gånger ramlade, jag reste mig på nytt och höll hårt i de sätena jag passerade för att inte stupa framlänges. Tillslut nådde jag dörren och jag slet upp den för att upptäcka att förarhytten var tom. Ingen styrde planet och jag såg att vi var på väg att krascha. Snart skulle vi slås möta vattenytan. Förskräckt vände jag mig om, dörren slogs upp och i mitt gången bland alla säten stod Ludvig och såg ledsen han vinkade hejdå och sen försvann han. Samtidigt slog det iskalla vattnet emot mig och jag vaknade.

Jag satte mig snabbt upp i hängmattan och i samma sekund låg jag på marken. Jag var kallsvettig och darrade värre än ett asplöv, fortfarande uppskrämd över drömmen. Mina kinder var våta, antagligen för att jag hade gråtit som i drömmen. Chockat spottade jag ut jorden jag hade fått i munnen och försökte sätta mig upp men mina muskler strejkade och jag blev tvungen att ligga kvar. Daggen kylde ner mig och jag huttrade till. Det här var nog världens sämsta sätt att börja dagen på.

Ett tips, sov aldrig i en hängmatta ifall du skulle drömma en mardröm, för i så fall kommer det garanterat sluta med att du ligger på marken.

Så efter ett tag gjorde jag ett nytt försök med att resa mig upp och jag uppnådde ett något bättre resultat. Jag satte mig försiktigt i hängmattan för att samla mig. Bara tanken på drömmen gjorde att jag rös, lite berodde det nog på att jag frös och att jag var kallare än en isbit men den gav mig en obehaglig känsla.

När jag en kvart senare befann mig i köket för att göra en stor kopp te, hade klockan bara hunnit bli halv sex på morgonen. Jag tassade ut i tv-rummet och satte på tv:n, jag zappade runt mellan olika kanaler men ingen verkade sända något som intresserade mig. Så istället kopplade jag in datorn och satte på ett gammalt avsnitt av Community. Äntligen lyckades jag slappna av och tänka på något annat än drömmen, men den obehagliga känslan satt kvar och den släppte inte. Men det blev några goa skratt ändå. Efter två avsnitt hörde jag hur någon satte på kaffekokare i köket. Personen skramlade med kopparna och när personen öppnade kylskåpet förstod jag att det var mamma, det var bara hon som hade mjölk i kaffet i vår familj. Lite senare fick jag det bekräftat när jag hörde en duns och sedan mamma som svor en väl inövad ramsa. Den innehöll alltid samma svordomar. Antagligen hade hon tappat mjölkpaketet för jag hörde hur hon hämtade svabbhinken. Det tog ett tag innan mamma kom in i rummet och sjönk ner i soffan jämte mig.

-Du var tidigt uppe, sa hon och smuttade på sitt kaffe.

-Jag somnade i hängmattan igår kväll och sen drömde jag en mardröm och kunde inte somna om. Vem har hängt upp den förresten? frågade jag, antagligen lät jag anklagande för mamma verkade tveka innan hon svarade.

-Pappa hängde upp den igår efter att du hade cyklat iväg. Han hade hittat den i en utav flyttkartongerna när han röjde i garaget, förklarade hon.

Det blev tyst, ingen sa något. Båda koncentrerade sig på tv:n och det som skedde på skärmen. När vi hade sett klart det tredje avsnittet bestämde jag att det var dags för frukost.

-Ska vi lyxa till det med pannkakor till frukost? föreslog mamma förtjust.

-Gärna, skrattade jag och skuttade ut i köket för att börja att göra i ordning smeten. Vi hade jätte roligt. Särskilt när vi försökte vända pannkakorna genom att kasta upp dem i luften och sedan fånga dem igen med stekpannan. Jag kan väll tyvärr säga det att alla hamnade inte i stekpannan igen efter att vi hade försökt att vända på dem. Vi tog fram glass och vispade grädde och sen åt vi dem med olika bär.

När vi satt vi köksbordet kände jag att min mobil vibrerade. Jag tog upp den och läste sms:et, det var från Ludvig.

”Vill du ses senare idag? :)”

Jag behövde inte ens tänka efter, det gick inte en minut utan att jag saknade honom. Så jag svarade snabbt.

”Visst, vill du komma hit? ;)”

Så fort jag hade släckt ner skärmen lystes den upp igen. Han var världsmästare på att skriva snabbt på mobilen.

”Sure, ska bara fixa några grejer först, men kommer vid två tiden. <3”

 (Bilderna är tagna ifrån we heart it.)