Jag satt i Miriams trappa, och hon satt mitt emot. Båda med en varsin kopp te i handen. Hon hade berätta om mardrömmen hon hade haft, jag satt tyst och tänkte på det hon hade sagt. Jag hatade att jag var anledningen till att hon drömde mardrömmar och återigen ångrade jag resan till Paris.
-Vi behöver inte åka, sa jag tyst. Hon mötte min blick och jag tittade in i hennes ledsna blanka ögon.
-Jag vill åka, jag är bara rädd, försäkrade hon mig.
-Kom igen, Miriam! Det får dig att drömma mardrömmar och jag vill inte ens tänka på hur dåligt du kommer att må när vi väl är på planet. Och vet du vad det värsta är?! nästa skrek jag.
Miriam tittade chokat på mig med sina ledsna och en aning skrämda, kattlika ögon och skakade skamset på huvudet.
-Det värsta är att det är mitt fel, att det är jag som får dig att må så dåligt, muttrade jag något tystare.
Hon flyttade sig nämre och kröp in i min famn och kramade om mig hårt. Försiktigt la hon sitt huvud på min axel och viskade...
-Det är inte ditt fel, det är bara jag som är feg. YOLO, you only live once. Och jag tänker banmenig har varit i Paris innan mitt liv är slut, och tar det slut på vägen dit så har jag i alla fall fått lära känna de mest underbara människorna på den här jorden, viskade hon tyst.
Jag kände hur hon andades ut och luften kittlade mot min hals. Hon kramade om mig ännu lite hårdare och sedan möttes våra läppar i en lång, varm kyss. Vad hade jag gjort för att förtjäna henne?
Vi satt där satt där i flera timmar och bara pratade, vi planerade vilka platser vi ville besöka under resan. Eiffeltronet var nummer ett. När klockan hade hunnit bli rätt mycket stack Jennie Mirams mamma fram huvudet längst ner i trappan.
-Nu ska vi gamlingar gå och lägga oss, men ni kan ju fortsätta att vara uppe. Och Ludvig du får gärna sova över om du inte orkar cykla hem. Men god natt, ungdomar! skrattade hon innan hon tassade tillbaka.
-God natt! hojtade vi efter henne i kör.
-Vill du sova över? frågade hon förväntansfullt.
-Gärna, men kan vi resa på oss? Jag börjar få träsmak, sa jag och log lurigt.
Jag reste mig upp och i samma stund som Miriam ställde sig upp hon också, så lyfte jag upp hennes och slängde hennes över min ena axel. Hon skrek till av chock men sedan började hon att skratta hysteriskt. Jag tog de sista trappstegen i två snabba kliv och sen fortsatte jag in på hennes rum.
Månen sken in igenom det öppna fönstret och lindade in allt i ett mjukt silvrigt ljus. Försiktigt la jag ner henne på sängen och granskade hennes ansiktet i det bleka ljuset. Varsamt strök jag bort en hårslinga som hade hamnat vid hennes ögon. Och återigen förundrades jag över hur mycket som kunde gömma sig bakom dessa två ögon. Hennes blick blev allt mer intensiv innan hon tillslut slöt ögonen, sökte upp mina läppar och kysste mig på ett sätt som hon aldrig hade gjort förut. Detta ledde till några heta kyssar och en hel del smekningar, men vi stannade vid det. Och det räckte gott för mig.
(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar