Jag och Ludvig satt på flygplatsen och väntade på att få gå på planet som skulle ta oss till Paris. Jag rös till när jag tänkte på det. Ludvig kände det och kramade om min hand lite extra.
Det var sent på kvällen när vi hade åkt till Landvetter för att checka in, och göra allt annat man var tvungen att göra innan man flög. Klockan var kvart i två på natten och vi satt och halvsov på några obekväma stolar. Vi var långt ifrån ensamma, alla sittplatser var upptagna och några stackare var tvungna att stå. Jämte oss satt det en barnfamilj, de hade precis fått minstingen att somna, han hade skrikit sig till sömns och man såg på föräldrarna hur slitna de var. I deras knä satt två tjejer i åtta års åldern, de var identiska, troligtvis så var de tvillingar men de påminde mig om två tjejer jag kände väldigt väl. Bådas blickar var fulla av förväntan och de frågade var och varannan minut om de inte skulle få gå på planet snart.
Jag kände hur mina
ögon fylldes med tårar och jag var tvungen att titta bort, istället
fäste jag blicken på det som hände på andra sidan de stora
fönsterna. På flygplanen som körde ut på startbanan och som la i
högsta växeln innan de sakta lyfte och flög iväg, tillslut såg
man bara en lite prick högt uppe i det blå.
Vårt plan stod där
ute nu och de höll på att lyfta in allas bagage. Jag såg hur min
marinblåa resväska åkte upp på ett rullband innan den försvann
in i planet.
-Varför gick jag
med på det här?! klagade jag nervöst.
-Du ville inte såra
mina känslor, retades han. Nu hade jag börjat skaka, mina muskler var på hel spänn och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, allt jag kände för just nu var att springa därifrån med svansen mellan benen.
Jag såg hur någon öppnade gaten och hur människorna började köa vid biljettkontrollanterna. Ludvig reste sig upp och räckte mig sin hand. Jag tvekade innan jag tog emot den och tog ett djupt andetag. Jag var tvungen att klara det här, det fanns ingen återvändo.
Så jag reste mig upp och fast mina muskler strejkade gick jag på skakande ben fram till kön. Kontrollanten tog emot min biljett och synade den innan hon gav tillbaka den till mig med ett leende på läpparna, hennes kritvita tänder lyste emot mig och hennes bärnstensfärgade ögon tittade vänligt på mig.
-Hoppas ni får en trevlig resa, sa hon innan hon fäste blicken på nästa passagerare i kön.
Vi fortsatte in i planet och hittade snart våra platser. Jag slog mig ner i det mjuka sätet och slogs av tanken att planet precis såg ut som det i drömmen. Jag skakade av mig känslan av obehag som kom krypande, jag hade värre saker att bekymra mig över.
Ludvig pillade nyfiket på alla knappar som fanns i taket ovanför oss och på en panel på sätet, lampor släcktes och tändes och gud vet vad som hände.
Istället försökte jag att koncentrera mig på vad flyggudinnan som visade olika säkerhetsåtgärder i mittengången, jag ville vara säker på vad som skulle göras om det hände något. Usch! Varför kunde jag bara inte sluta tänka på allt negativt?!
Som tur var la Ludvig märket till att jag höll på att flippa ur, så han tog min hand och masserade den samtidigt som han viskade lugnade saker till mig. Genast började jag känna mig något tryggare, han brukade ha den effekten på mig.
Jag kände hur
planet började röra sig under oss och jag kände att ännu en
panikstack var på gång. Hela min kropp spändes och jag började
hyperventilera, snabbt stängde jag ögonen. Snälla ta mig här
ifrån, tänkte jag panikslaget. Men Ludvig fick mig att försök ta
några djupa andetag och efter en stund hade jag lyckas lugna ner mig
en smula. Så pass att jag till och med kunde öppna ögonen. Jag
tittade på Ludvig, han hade ett plågat ansiktsuttryck, jag tittade
ner på våra hårt sammanflätade händer. Hans hand hade börjat
anta en blå nyans och jag släppte den snabbt. Han log tacksamt
-Ja, man kan inte
klaga på något löst handslag, där inte, skrattade han lättat.-Förlåt, men du förtjänar det faktiskt. Eftersom du drar med mig på det här, retades jag.
-Det är lugnt, allt för dig och det vet du, sa han och log retsamt.
Jag slog till honom på armen och vi fortsatte att kivas ett tag tills vi la märket till hur en flygvärdinna i fyrtioårsåldern tittade missnöjt på oss. Hon måste varit en höjdare på att ”bitchblicka” folk i hennes ungdom. Och när jag viskade det till Ludvig fullkomligt vek han sig av skratt. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Detta gjorde att flygvärdinnan fick nog och siktade in sig på oss med bestämda steg. Hon tittade på oss med sina blåa ögon och sin intensiva blick.
-Det är väldigt sent, folk försöker sova så skulle ni kunna försöka vara lite tystare? frågade hon kallt och med en bitter underton.
Vi bara nickade till svar, för min del hade det varit omöjligt att få fram något annat än ett högljutt skratt. Hon nickade nöjt men hennes iskalla blick ville inte riktigt släppa oss, jag märkte att hon stod och tittade på oss rätt länge efter det att hon hade gått.
Vi hade flugit i
kanske femtio minuter och nu hade även Ludvig gett med sig. Hans
trötta ögonlock hade åkt upp och ner ett tag innan han slutligen
somnade.
Jag satt och tänkte
på vår resa och hur lättade jag skulle känna mig när vi äntligen
skulle landa. Men det var ett tag tills dess, bäst att tränga bort
tankarna på landningen innan jag fick ett nytt panikanfall. Plötsligt kände jag mig hur lugn som helst och jag kände för att le, mina mungipor nästan drogs uppåt. Också kom känslan av att någon mer var närvarande och som att någon iaktog mig. Genast for min blick mot stället där den sura flygvärdinnan hade stått innan, men hon var inte kvar. Och istället vred jag på huvudet och tittade på sätena bredvid mig. På ena sidan satt Ludvig som hade börjat snarka, men det andra sätet var tomt, det var jag tvärsäker på. Ändå tyckte jag mig se Ronja sitta där och le emot mig, precis som den dagen då jag satt på mitt rum bara några dagar efter att vi hade flyttat. Hennes rådjursbruna ögon glittrade och hennes leende kunde lysa upp den mörkaste vinternatt. Hon viskade saker till mig och det sista hon sa innan hon försvann var ”Jag saknar dig”.
-Jag saknar dig också, viskade jag och lyfte min hand för att röra vid henne, men då var hon redan borta. Ludvig vaknade till vid min sida och tittade yrvaket på mig.
-Vem pratar du med? undrade han.
-Ingen, sa jag och undvek hans blick. Jag ville inte oroa honom med mina ”syner”.
(Bilderna är tagna ifrån we hart it.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar