Jag slog upp ögonen och kisade genom ögonfransarna mot ljuset som silade in genom gardinen. Det tog ett tag innan jag fick någon skärpa. Var var jag? Min blick sökte sig igenom rummet. En vit gardin fladdrade till vid det öppna fönstret och utanför hörde jag bilar som körde förbi och människor som pratade. Men det min blick slutligen fastnade vid var något som jag såg långt borta i fjärran. Lika ståtligt och pampigt som på alla bilder, stod Eiffeltornet där, omringat av alla byggnader och mitt ibland alla tegelfärgade hustak. Drömde jag?
Jag vände på huvudet och blev överraskad över hur stor sängen var. Den andra sidan av dubbelsängen var tom men täcket låg slängt i en slarvig hög. Sakta resta jag mig och tassade bort till fönstret. På vägen drog jag på mig en morgonrock i silke som någon hade vikt prydligt. Jag huttrade till, tyget var svalt och jag kände hur huden knottrade sig.
Utsikten var otrolig, jag blev helt stum. Kunde det verkligen vara en dröm? Jag lät min hand följa gardinens tunna tyg, och sedan gå över till morgonrockens sammetslena smaragdgröna tyg, allt kändes så verkligt.
-God morgon, log Ludvig när han kom in i rummet körandes på en vagn full utav godsaker.
-Godmorgon, var har du varit? undrade jag fortfarande förvånad över att se honom.
-Du sov så sött och jag ville inte väcka dig, och sen var ju någon tvungen att fixa frukost, skrattade han och gjorde en gest mot vagnen.
-Jag visste inte vad du ville ha, så jag slog på stort, log han ursäktande.
Jag smålog när jag gick fram till vagnen för att se vad han hade beställt. Vad jag kunde se fattades det inte något, det fanns allt du kunde önska dig, plus lite till.
-Vad synd, jag som var så sugen på Fattiga riddare, suckade jag och såg så besviken ut som jag bara kunde.
-Vänta bara lite så kan jag ringa rumsservicen, sa han och gick till telefonen för att ringa.
-Nej, vänta Ludvig! Jag skojade bara, skrattade jag. Och jag kunde inte annat än att vika mig av skratt när jag såg hans snopna min fast han försökte dölja den när han la ner telefonen och tittade på mig. Och sedan var det min tur att bli snopen, när han i två sjumilakliv var framme vid mig, lyfte upp mig och snurrade mig några varv i luften innan han bar bort mig till sängen där han slutligen la ner mig. Just nu kändes det som att min mage bestod av sockerdricka. Bubblorna kittlade min mage och tonade sedan ut i ett skratt som tydligen aldrig tog slut. Jag försökte lägga band på mig själv vilket inte gick något vidare men när jag mötte Ludvigs en aning roade men ändå kärleksfulla blick så slutade jag. Istället möttes våra läppar i en passionerad kyss, och min mun blev upptagen med något annat och det blev plötsligt omöjligt att skratta. Vi fortsatte på det vi hade börjat den kvällen då Ludvig hade sovit över hos mig, men den här gången gick vi en aningen längre om ni förstår vad jag menar.
Jag kunde bara inte sluta att le, ingen gjorde mig lyckligare än Ludvig. Lite senare lyxade vi till det och åt frukost i sängen. Vi pratade om resan och om hur trötta vi hade varit när vi hade landat. Plötsligt fick Ludvig ett busigt leende på läpparna och hans mungipor nådde nästan hans glittrande chokladbruna ögon.
-Vad är det? frågade jag nyfiket.
Han log ännu större nu vilket gjorde mig galen.
-Men vad är det?! Säg nu! Jag hoppade på stället av nyfikenhet.
-Ja, ja ta det lugnt. Jag bara tänkte på hur glad jag är som har dig, innan jag träffade dig hade jag aldrig mött någon som skrattar så mycket och som får mig att skratta så ofta som du. Dessutom finns det ingen som är så sötare än du när du sover.
(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar