Kapitel 21

Miriam
När vi äntligen hade lämnat hotellrummet och strosade runt på Paris kullerstensgator så fullkomligt sprudlade lyckan inom mig. Jag kunde inte förstå att jag befann mig i staden jag alltid hade drömt om, det gick liksom inte att banka in i skallen.
Ludvig la sin ena arm runt om mig och jag gav honom en snabb kyss sedan promenerade vi vidare.
Snart var vi framme vid en större gata som vi korsade och vi gick ut på en stor terrass. Vi blickade ut över en stor fontän som var omgiven av stora gräsmattor som sträckte ut sig som en stor kontrast mot all betong och asfalt som staden annars kokade av. Det fullkomligt kryllade av människor, alla hade kommit dit för att se samma sak, Eiffeltornet. Ljudet av kameror som blixtrade fyllde mina öron och det påminde mig om bin som svärmade. Jag tog fram kameran jag hade fått av mamma och pappa i födelsedagspresent och tog några kort. Jag var noga med att skärpan var bra innan jag tryckte ner avtryckaren.

-Hoppa upp, sa Ludvig och pekade på sin rygg.
-Okej, skrattade jag och tog sats innan jag hoppade upp och knöt mina händer runt hans nacke.
Han sprang ner för trapporna och jag fick hålla i mig för att inte trilla av. Han sprang igenom den frodiga parken som svämmade över av blommor i alla möjliga färger. Jag vinkade till en gammal man som satt på en parkbänk. Han sken upp och vinkade glatt tillbaka, han skrockade till när vi höll på att ramla, men Ludvig lyckades hålla sig på fötter. Istället ställde han försiktigt ner mig och vi gick hand i hand sista biten. Vi svängde med armarna som två barn som var ute och gick med dagis.
Då fick jag en minnes bild från min och Ronjas första skoldag och det högg till i hjärtat. Vi hade gått hand i hand hela vägen hem från skolan och pratat om alla roliga saker som hade hänt under dagen. Då hade det känts väldigt tryggt att veta att hon fanns där för mig i alla lägen och jag saknade det.

Till sist nådde vi fram till kön som gick i snigelfart. Jag var omringad av människor som knuffades och pratade surt med varandra på språk jag inte förstod. Men så lite längre bak i kön som hela tiden växte stod familjen från flygplatsen. De två flickorna bråkade om vems sockervadd som var störst. Mamman och pappan försökte få stopp på dem och man såg hur deras tålamod minskade drastiskt.

Ludvig la sin arm om mina axlar och drog mig framåt. Äntligen hade vi kommit fram till biljettluckorna och vi skyndades att betala.
-Så vad tror du, ska vi satsa på att gå upp? frågade jag.
Ludvig slängde en blick emot hissarna och kön som inte verkade ha något slut.
-Trapporna verkar som en bättre idé, sa han och tittade tveksamt upp mot toppen.
-Hur många trappsteg är det?
-1664 stycken, svarade jag och försökte se oberörd ut. Det blir ingen match, skrattade jag när jag såg hans plågade min och drog med honom mot trapporna.

När vi äntligen hade tagit oss upp till första plan var vi tvungna att stanna och ta en paus. Jag hade grym mjölksyra och vi hade inte gått hälften av det vi skulle gå. Jag lutade mig mot ett räcke och njöt utav utsikten medan Ludvig sprang iväg för att köpa något att dricka. Efter en stund kom han tillbaka med två flaskor mineralvatten i händerna och något annat som han försökte gömma.

-Var har du där? frågade jag nyfiket och sträckte mig efter det men han väjde snabbt undan.
-Du får vänta och se, sa han och log lurigt.
Jag försökte med hundvalpsblicken men som vanligt bet inte den på Ludvig. Han bara skrattade och drog mig upp för nästa trappa.
Vi pustade och stånkade men efter många om och men nådde vi toppen. Med tunga steg gick jag mot räcket. Vinden lekte med mitt hår och när jag tittade ner mot marken såg alla människor ut som myror. Utsikten gjorde mig stum och tanken på att jag faktiskt stod i toppen av Eiffeltornet gjorde mig yr.
Ludvig som stod bredvid mig verkade lika hänförd som jag och jag kände för att ge honom en kram.

-Tack för att du tog med mig hit, viskade jag och jag kände hur en tår sakta ringlade ner för min kind.
-Tacka mig inte än, sa han och torkade försiktigt bort tåren med tummen. Jag har något mer jag vill ge dig, viskade han också lösgjorde han sig och ur bakfickan tog han fram ett litet kuvert som han öppnade. Försiktigt tog han ut innehållet som blänkte till i solen. Han tog min handled och satte på ett armband i silver. I armbandet hängde det sex berlocker. Tre av dem var korset, ankaret och hjärtat, de traditionella symbolerna för tro, hopp och kärlek. De andra tre var ett Eiffeltorn i miniatyr, en evighetssymbol och en fransk lilja.
-Vad står liljan för? undrade jag.
-Så du fattade att alla berlockerna hade en betydelse, skrattade han lite generat.
-Jo, den franska liljan står fulländning, ljus och liv. Och det är så jag ser dig, sa han och nu hade hans kinder antagit en rödare nyans.
-Så gullig du är, log jag och gav honom en Bamsekram som sedan ledde till en mjuk men passionerad kyss.
-Tack, flämtade jag samtidigt som jag försökte få luft. Mer hann jag inte säga innan han tryckte sig emot mig igen och våra läppar möttes i en djup kyss som jag aldrig ville skulle ta slut.

 (Bilderna är tagna ifrån we heart it och tumblr.)

Kapitel 20 Del 2

Ludvig

-Brukar du kolla in mig när jag sover? frågade hon chokat och en aningen generat. Samtidigt såg jag hur hennes kinder blossade upp och antog en rödare ton. Gud vad söt hon var!

-Ibland, skrattade jag generat när jag såg hennes reaktion.

-Nä, fy vad pinsamt! skrattade hon, sen tog hon tag i en kudde som hon började slå på mig med. Men jag var snabb och lyckades snabbt slita till mig en kudde att försvara mig med. Vi höll på ett tag tills jag hade lyckats brotta ner henne i sängen och jag låg över henne och flåsade, med hennes handleder i ett hårt grepp så att hon inte skulle lyckas smita.

Vi bara låg där och tittade varandra djupt in i ögonen, det kändes som att hon kunde se min själ lika tydligt som jag såg henne framför mig. Kunde hon se allt som gömde sig där inne? Troligtvis inte, men det kändes som att hennes kattlika ögon genomskådade mig, inte direkt för att jag hade något att dölja men ändå.

Jag älskade den här tjejen och jag ville dela med mig av allt. Men jag måste erkänna att mitt svar innan när hon frågade om varför jag log inte var helt sant. Helt klart berodde det på henne, hon fick mig alltid att le. Men det att vi faktiskt hade gjort ”det” gjorde att allt kändes annorlunda på något sätt. Kanske älskade jag henne ännu mer nu, inte vet jag. Men nått fick mig att inse att jag ville ha henne på alla sätt som fanns och jag ville alltid stå vid hennes sida. Så jag bestämde mig, nu säger jag det.

-Jag älskar dig, sa jag tyst samtidigt som jag kysste hennes hals.

Hennes mungipor drogs uppåt och jag kände hur hon log, och när jag lite senare mötte hennes blick såg jag hur hennes ögon glittrade av lycka och kärlek. Samtidigt formade hennes läppar de tre orden, jag älskar dig. Och jag förstod varför hon reagerade som hon gjorde för nu gjorde jag likadant. Mina mungipor var i höjd med mina ögon och jag har svårt att tro att det gick att missa någon utav mina 28 tänder.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

Kapitel 20 Del 1

Miriam
Jag slog upp ögonen och kisade genom ögonfransarna mot ljuset som silade in genom gardinen. Det tog ett tag innan jag fick någon skärpa. Var var jag? Min blick sökte sig igenom rummet. En vit gardin fladdrade till vid det öppna fönstret och utanför hörde jag bilar som körde förbi och människor som pratade. Men det min blick slutligen fastnade vid var något som jag såg långt borta i fjärran. Lika ståtligt och pampigt som på alla bilder, stod Eiffeltornet där, omringat av alla byggnader och mitt ibland alla tegelfärgade hustak. Drömde jag?
Jag vände på huvudet och blev överraskad över hur stor sängen var. Den andra sidan av dubbelsängen var tom men täcket låg slängt i en slarvig hög. Sakta resta jag mig och tassade bort till fönstret. På vägen drog jag på mig en morgonrock i silke som någon hade vikt prydligt. Jag huttrade till, tyget var svalt och jag kände hur huden knottrade sig.
Utsikten var otrolig, jag blev helt stum. Kunde det verkligen vara en dröm? Jag lät min hand följa gardinens tunna tyg, och sedan gå över till morgonrockens sammetslena smaragdgröna tyg, allt kändes så verkligt.

-God morgon, log Ludvig när han kom in i rummet körandes på en vagn full utav godsaker.
-Godmorgon, var har du varit? undrade jag fortfarande förvånad över att se honom.
-Du sov så sött och jag ville inte väcka dig, och sen var ju någon tvungen att fixa frukost, skrattade han och gjorde en gest mot vagnen.
-Jag visste inte vad du ville ha, så jag slog på stort, log han ursäktande.
Jag smålog när jag gick fram till vagnen för att se vad han hade beställt. Vad jag kunde se fattades det inte något, det fanns allt du kunde önska dig, plus lite till.
-Vad synd, jag som var så sugen på Fattiga riddare, suckade jag och såg så besviken ut som jag bara kunde.
-Vänta bara lite så kan jag ringa rumsservicen, sa han och gick till telefonen för att ringa.
-Nej, vänta Ludvig! Jag skojade bara, skrattade jag. Och jag kunde inte annat än att vika mig av skratt när jag såg hans snopna min fast han försökte dölja den när han la ner telefonen och tittade på mig. Och sedan var det min tur att bli snopen, när han i två sjumilakliv var framme vid mig, lyfte upp mig och snurrade mig några varv i luften innan han bar bort mig till sängen där han slutligen la ner mig. Just nu kändes det som att min mage bestod av sockerdricka. Bubblorna kittlade min mage och tonade sedan ut i ett skratt som tydligen aldrig tog slut. Jag försökte lägga band på mig själv vilket inte gick något vidare men när jag mötte Ludvigs en aning roade men ändå kärleksfulla blick så slutade jag. Istället möttes våra läppar i en passionerad kyss, och min mun blev upptagen med något annat och det blev plötsligt omöjligt att skratta. Vi fortsatte på det vi hade börjat den kvällen då Ludvig hade sovit över hos mig, men den här gången gick vi en aningen längre om ni förstår vad jag menar.
Jag kunde bara inte sluta att le, ingen gjorde mig lyckligare än Ludvig. Lite senare lyxade vi till det och åt frukost i sängen. Vi pratade om resan och om hur trötta vi hade varit när vi hade landat. Plötsligt fick Ludvig ett busigt leende på läpparna och hans mungipor nådde nästan hans glittrande chokladbruna ögon.
-Vad är det? frågade jag nyfiket.
Han log ännu större nu vilket gjorde mig galen.
-Men vad är det?! Säg nu! Jag hoppade på stället av nyfikenhet.
-Ja, ja ta det lugnt. Jag bara tänkte på hur glad jag är som har dig, innan jag träffade dig hade jag aldrig mött någon som skrattar så mycket och som får mig att skratta så ofta som du. Dessutom finns det ingen som är så sötare än du när du sover. 
 



(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)