söndag 31 mars 2013

Kapitel 8 Del 2

Miriam
Hon måste erkänna att hon blev lite ställd, det var inte precis det hon hade väntat sig att få höra. Men vad menade han när han sa att han tänkte på henne? Menade han hennes ”hemlighet” eller syftade han på henne som person? Gillade han henne? Det pirrade till i magen på henne när hon tänkte på det. En sak var säker i alla fall, hon gillade honom, mycket.

Ludvig
Vad skulle jag ha svarat? Hon var ju det enda som jag tänkte på. Så fort jag vaknade på morgonen, det sista som jag tänkte på innan jag skulle sova, och som att det inte vore nog med det så drömde jag om henne också. Hur skulle detta gå? Jag hade ju bara känt henne i två dygn hittills och jag var redan som besatt.

-Lite mer exakt, vad menar du när du säger att du tänker på mig? undrade hon.
-Att jag tänker på dig hela tiden, på hur du ler och hur fint ditt skratt är, sådana saker, sa jag och tystnade.
Hon log generat och tittade ner i marken. Det blev tyst ett tag, ingen av oss visste vad vi skulle säga. Tillslut öppnade hon munnen och började tala.
-Det är väl lika bra att jag berättar vad som hände och varför vi flyttade hit, suckade hon.
-Min bästa vän dog i en flygkrasch för ungefär ett halvår sedan, sa hon dystert.
-Men herre gud! utbrast jag, det hade jag aldrig kunnat gissa även om jag hade sett på henne att det var något hemskt som hade hänt.
-Snälla avbryt mig inte, bad hon mig.
-Men i alla fall, efter hennes död blev jag som en robot och brydde mig inte om något, mina andra vänner försökte trösta mig, men när de efter ett tag märkte att inget hjälpte gav de tillslut upp. Så jag blev ensam. Och jag kan ju inte direkt säga att betygen låg på topp, jag lyssnade aldrig på lektionerna och jag gjorde aldrig läxorna. Skolan blev ju också orolig så när kuratorn hade tappat hoppet skickade de mig till en psykolog. Som sagt, jag brydde mig inte längre och inget verkade hjälpa. Och efter ett väldigt mödosamt halvår för mina föräldrar bestämde de att jag behövde en nystart och de valde att vi skulle flytta hit.

Jag bara gapade, stakars tjej. Vilken sorg hon måste bära på.
Jag samlade mig, jag fick inte balla ur nu, detta var säkert skit jobbigt för henne att prata om, så jag var tvungen att vara stark. Nu var jag tvungen att finnas där för henne, så jag tog mod till mig och böjde sig fram för att krama om henne. Vi satt så länge och efter ett tag hörde jag hur hon började snyfta, knappt hörbart men jag kände hur hon skalv till då hon andades ut. Han strök henne över ryggen och efter ett tag andades hon något lugnare. Då släppte han greppet om henne och mötte hennes blick, hennes ögon var röda och en aning svullna efter att hon hade gråtit och det sminket som var kvar efter deras regndans hade smetats ut. Jag torkade bort hennes tårar, jag ville göra allt för att få henne glad igen.
-Förlåt, mumlade hon med en något ostadig röst.
-Du har inget att be om ursäkt för, sa jag.
-Jo, jag har förstört din tröja, sa hon nickade mot min högra axel.
Jag skrattade till när jag såg att hon menade spåren av svart mascara som numera fanns på min axel.
-Det är ingen fara, du vet väl att det finns något som heter tvättmaskin? Frågade han ironiskt. Äntligen så log hon.
-Nä, jag har aldrig hört talas om det, sa hon gravallvarligt innan hon bröt ut i skratt.

När vi hade slutat att skratta och skoja kom vi överens om att det var dags att cykla hem. Jag förstod aldrig hur hon kunde återhämta sig så snabbt. Hon var sig själv igen bara någon minut efter att hon hade slutat gråta och nu cyklade hon jämte mig och pratade som att ingenting hade hänt.
När vi var framme vid hennes hus sa vi hej då och bestämde att vi skulle cykla ihop imorgon också. Jag såg fram emot det, det var som att något saknades när inte hon var med.

Tumblr_mhvn08lzrm1rueg6co1_500_large
(bilderna är från we heart it)

onsdag 27 mars 2013

Kapitel 8 Del 1


Miriam
Väckarklockan väckte mig. Jag studsade upp ur sängen, han skulle allt få se att inte alla tjejer var slöa på morgonen. Jag hade till och med ställ klockan så att jag skulle vakna tio minuter tidigare än vad jag brukade göra så att jag skulle vara redo när han kom.
Vad skulle jag ta på mig idag? Alltid samma fråga tänkte jag trött. Tillslut drog jag på mig ett par slitna jeans och ett grått linne med tryck och såg till att jag hade på mig mitt halsband. Sen satte jag upp håret i en slarvig knut och målade på lite mascara, sen var jag klar och gick ner till köket för att käka frukost. Det blev två mackor och en smoothie och en kopp te. Sen borstade jag tänderna och slängde ner skolböckerna i en väska, knöt på mig mina vita converse och satte på mig min militärgröna vårjacka och gick ut till cykeln.
HA! tänkte jag för mig själv, jag hann. Han hade inte kommit än.

När jag stod på uppfarten och väntade kom pappa ut för att åka till jobbet.
-Skulle inte du ta bussen idag? undrade han.
-Nä, jag ska cykla med en kompis, svarade jag.
-Vad trevligt, är den där ”kompisen” möjligtvis lång och snygg och har brunt hår? ville han veta.
-Hur visste du...? började jag, sen såg jag att pappa gav mig menade blickar och jag förstod att Ludvig stod bakom mig. Båda skrattade när jag vände mig om, jag ville sjunka igenom marken. Shit, vad pinsamt!
-Aja, jag måste åka nu, vi ses senare ungdomar, skrattade pappa när han satte sig i bilen. Jag tittade surt på honom när han backade ut från uppfarten.
-God morgon, solstråle! Vaknat på fel sida idag? skrattade Ludvig när jag åter igen hade vänt mig om.
-Knappast, fräste jag surt.
-Tänker du sura hela vägen till skolan? frågade han när vi hade cyklat en bit.
-Nej, bara tills du erkänner att du var sen och att du hade fel, sa jag.
-Vad hade jag fel om? undrade han när han hade funderat ett tag.
-Att inte alla tjejer är sega på morgonen, sa jag.
-Jaha, skrattade han. Jag erkänner att jag hade fel och jag ber om ursäkt, nöjd nu? suckade han.
-Ja, sa jag och log belåtet.

Vi parkerade cyklarna och fortsatte in i skolbyggnaden. Åter igen kändes det som att allas blickar vändes mot mig, fast idag berodde det nog mest på att jag gick jämte Ludvig. Det gick inte att undgå att han var snygg och med tanke på hur vissa tjejer tittade på oss, så var jag inte den enda som tyckte det. Men han verkade inte lägga märket till allas blickar eller så brydde han sig inte om dem.
-Har vi So första lektionen? undrade jag.
-Jag tror det, vi har precis börjat med historia och franska revolutionen. Det är grymt trist, pustade han.
-Låter inte så kul precis, mumlade jag.
Vi kom upp till skåpen och när vi hade slängt in sakerna och tagit fram böckerna gick Ludvig fram till sina kompisar och började snacka. Var skulle jag ta vägen nu?! Jag kunde ju inte gå och ställa mig med tjejerna i klassen, de hade ju inte visat något större intresse för mig, så jag blev stående vid mitt skåp. Men så såg jag hur Ludvig vinkade till mig att komma, så jag gick och ställde mig jämte honom.
-Varför stod du kvar därborta? frågade han och tittade undrande på mig. Jag bara rykte på axlarna, vad skulle jag svara, att jag inte vågade ställa mig med tjejerna i klassen. Det var bäst att hålla tyst.
-Detta är Hampus och Sebastian, men han kallas Sebbe, förklarade Ludvig.
-Hej, sa jag blygt.
-Vi bits inte, skojade han som jag tror hette Hampus. Båda var vältränade och såg precis som Ludvig väldigt bra ut. Jag skrattade åt hans skämt för att inte verka mesig.
-Så hur länge har ni känt varandra? ville jag veta.
-Sen vi var sju, kanske, sa Sebbe och såg fundersam ut.
-Aa, det var det nog. För vi började i samma klass när vi gick i ettan. Då är man väl sju år eller? undrade Hampus. Men ingen hann svara honom för då kom vår So lärare och öppnade klassrummet.

Dagen gick och innan lunch hade jag faktiskt hunnit prata med några utav tjejerna i klassen. De verkade rätt schysta ändå, en hette Stella och var den jag gillade bäst. Hon var rödhårig och rätt lockig, så hennes hår såg lite ut som ett fågelbo, men det passade henne. Sen hade hon två pigga blå ögon.
På lunchen satt jag med henne och en annan tjej som hette Julia. Vi pratade lite om skolan jag gick på innan och om hur det var att flytta till Göteborg när man hade bott i en mycket mindre stad innan. Stella berättade att hon hade flyttat hit när hon var sex, och själv tyckte hon att det var det bästa som hade hänt henne. Hon var tjejen som alltid var på hugget och var väldigt pratsam, vilket jag avundades henne. Jag hade alltid haft svårt för att ta för mig. Hon var helt enkelt som gjord för att bo i en storstad, tänkte jag för mig själv. Jag tittade bort mot bordet där Ludvig satt och åt, han tittade på mig och han vinkade och log stort mot mig när han såg att jag kollade på honom. Jag vinkade tillbaka och såg att både Stella och Julia tittade frågande mot mig, men vände sig sedan om för att se vem jag vinkade till.
-Du behöver inte svara, men är det något mellan dig och Ludvig? ville Stella veta.
-Nej, vi är bara kompisar, svarade jag avvaktande.
-Hm, för han verkar intresserad av dig, sa Stella och Julia höll med.
-Det vet jag inget om, ljög jag.
Det var bara andra dagen i skolan, klart att jag inte ville dela med mig utav mina känslor till två som jag knappt kände. Fast jag måste erkänna, jag tyckte faktiskt om Ludvig, som mer än en kompis.

När skoldagen var slut cyklade jag och Ludvig hem och när vi hade kommit ungefär halvvägs började det ösregna. Vi cyklade så fort vi kunde men vi var redan dyngsura så när vi åkte förbi en park svängde Ludvig och slängde cykeln på en utav gräsmattorna.
-Vad gör du? ropade jag surt efter honom.
-Kom, sa han och puttade av mig från cykeln. Han log emot mig och räckte mig sin hand för att hjälpa mig upp. Jag tog den men istället för att resa mig upp drog jag ner honom i vattenpölen jämte mig.
-Hörru! ropade han efter mig, när jag sprang iväg för att han inte skulle få tag på mig. Men han kom snart ifatt mig och tog tag om min midja och snurrade mig ett halvt varv så att vi stod ansikte mot ansikte. Han skrattade när han såg min chokade min. Sen tog han tag i mina händer och vi började dansa runt som två barn. För ett ögonblick trodde jag nästan att han skulle kyssa mig, men det ögonblicket var som bort blåst nu när vi dansade som galningar. Vi skrattade och ”lekte” flygplan och sprang runt med armarna utsträckta, sen hoppade vi i vatten pölarna och stänkte ner varandra så mycket det bara gick. Efter ett tag slutade det regna och vi blev sittandes på en parkbänk. Jag iakttog honom där han satt och tittade på hur vattnet konstant droppade från hans lugg.
-Vad tänker du på? frågade jag honom nyfiket.
Han tittade upp och log lurigt mot mig.
-Om jag ska vara ärlig så tänkte jag på dig, svarade han lite generat.

(bilderna kommer ifrån we heart it)

lördag 23 mars 2013

Kapitel 7


Miriam
Jag gick upp på mitt rum, och kände hur verkligheten kom ifatt mig. Det stod ett antal flyttkartonger i ena hörnet, det var lika bra att sätta igång med att packa upp. Jag började med att tömma lådorna med kläder, hur många plagg hade jag egentligen?! Men efter 30 minuters vikande utav olika sorters plagg, var jag äntligen färdig och kunde gå på nästa låda som innehöll böcker av olika slag. Ett tag gillade jag faktiskt att läsa, att få leva mig in i någon annans liv, ett liv som förhoppningsvis var något mindre sorgligt än mitt. Jag läste titlarna på alla böckerna och efter ett tag hittade jag min favorit, Sommaren jag blev vacker av Jenny Han. Jag visste inte varför jag gillade den så mycket, för det fanns inget i den som speglade mig, men det var kanske det som jag gillade med den.

När jag lite senare lyfte på några gamla anteckningsblock hittade jag en skolåda. Jag hajade till, självklart visste jag redan vad den innehöll och det gjorde ont att se den igen. Mamma måste ha packat ned den. Jag tog med mig den och satte mig i sängen och öppnade locket. Plötsligt fylldes jag av minnen, jag lyfte upp en snöglob med ett litet Eiffeltorn i mitten som jag hade fått utav Ronja när jag fyllde tio. Snön yrde runt när jag skakade på den. Jag log vid minnet, jag hade blivit så glad när jag fick den, jag och Ronja hade suttit och skakat den flera tusen gånger och tittat på snöflingorna som aldrig slutade att yra omkring, vi hade varit som förtrollade.
Sen plockade jag upp en bunt med foton, det fanns bilder ifrån när vi var runt fyra och ända fram tills hösten då Ronja dog. Fotot som lågt högst upp i högen var taget bara någon vecka efter att vi hade flyttat till mitt förra hus, jag hade på mig en solhatt som kliade och jag försökte hela tiden ta av mig den men mamma tvingade mig att behålla den på.
Sedan kom en bild på mig och Ronja när vi var hos hennes mormor och morfar. De ägde ett stort hus ute på landet och på somrarna brukande jag få följa med dit. Min mormor hade dött innan jag föddes så jag hann aldrig träffa henne, därför var alltid Ronjas mormor som en extra mormor för mig. Hon var precis som en mormor ska vara, hon bakade alltid jätte goda kakor som hon förvarade i en stor burk högt upp i ett skåp så att vi inte skulle kunna nå den och norpa kakor stup i kvarten och sen var hon alltid så snäll och så sjöng hon alltid samma vaggvisa när vi skulle sova, den gjorde mig alltid lugn.
På en annan bild var det höst, vi var kanske elva år. Vi befann oss på en äng, det flög runt en massa frön i luften och jag och Ronja hade dansat runt som att vi vore två älvor. Jag skrattade vid minnet, vi hade haft så roligt ihop.
När jag såg nästa bild bröt jag ihop totalt, jag klarade inte mer, att sitta och kolla på gamla foton och minnas hur roligt vi hade ihop, men det värsta var inte det utan att veta att jag hela tiden fick nya minnen samtidigt som hon stod kvar på samma plats och på samma minne, när planet störtade. Tänk vad hemskt, att veta att man om bara någon sekund ska dö.
Jag skakade på huvudet, världen är inte rättvis.
Sen tittade jag ner på fotot jag höll i min hand. Åter igen var det jag och Ronja som var motivet, men på den här bilden hade vi våra huvud tätt ihop också kollade vi in i kameran. Man såg mitt ena gröna öga och ett utav hennes rådjursbruna. Jag hade alltid varit avundsjuk på hennes ögon, jag tyckte att det var mycket finare med bruna ögon, de var mycket djupare på något sätt och mycket varmare. Jag tittade mig i spegeln som stod lutad mot väggen, två kattlika ögon tittade tillbaka på mig. Vi hade varit rätt lika ändå tänkte jag, båda hade haft långt och kastanjebrunt hår och bortsett från våra ögon hade våra ansikten nästan varit som två kopior. Fast våra hudtoner hade alltid varit olika, jag var den som rätt snabbt blev blek på vintern och lätt brände mig på sommaren medan Ronja såg ut som att hon nyss kommit från en solsemester på Kanarieöarna året om. Ibland hade folk frågat oss om vi verkligen inte var systrar och vi hade bara skrattat och sagt att vi inte ens var släkt, och vi fick alltid samma förvånade svar tillbaka ”Nähä, vad konstigt, jag som kunde svurit på att ni var systrar”.
Jag saknade henne verkligen, att ha någon jag kunde dela allt med, alla skratt, alla tårar, alla problem och inte minst all sorg. Hon skulle kramat om mig och viskat till mig att allt skulle ordna sig, att allt skulle bli okej, fast inte just nu, och kanske inte imorgon men så småningom. När jag tittade i spegeln kunde jag nästan se henne sitta där och hålla om mig och trösta mig.

Jag fortsatte att gå igenom lådan, jag hittade foton över Paris och massa andra små saker som vi hade sparat under åren. Jag hittade också min glasburk som jag hade sparat pengar i för att få råd med resan. Undra hur mycket den innehöll? Men jag skulle aldrig få för mig att använda pengarna till något annat, de skulle användas till drömmen som aldrig skulle uppfyllas, så det spelade egentligen inte så stor roll hur mycket som fanns där inne.
Jag hörde hur någon kom upp för trappan.
-Hur är det gumman? mamma kom fram till mig och gav mig en Bamsekram. Vi satt så en lång stund men sa ingenting.

-Vad söta ni var på den tiden, skrattade hon när jag boxade till henne på skoj.
-Så jag är inte söt nu då eller? sa jag och låtsades sura.
-Tveksamt, retades hon.
Vi bläddrade igenom bilderna tillsammans och pratade om gamla minnen, det var skönt att ha någon att prata med som hade varit med om samma sak och som visste vad vi hade betytt för varandra. Vi hade en sån där fin mor och dotter stund.
-Titta vad jag hittade, sa mamma förvånat och plockade upp en ask och räckte den sedan till mig. Jag öppnade den och tittade på innehållet. Det var ett halsband i silver med en liten berlock som föreställde Eiffeltornet. Jag hade fått det i present när jag hade konfirmerat mig. Egentligen var jag inte särskilt kristen så jag hade aldrig förstått varför jag gjorde det, det var något jag fick för mig att göra.
Jag minns att jag tog av mig det samma dag som Ronja dog, jag klarade inte av att ha det på mig då. Men nu ville jag ha det på mig för att hedra henne och för att minnas.
-Ska jag sätta på dig det? frågade mamma försiktigt.
-Ja, tack, nästan viskade jag. Det var som att hon kunde läsa mina tankar.


(bilderna är hämtade från we heart it)

torsdag 21 mars 2013

Kapitel 6

Ludvig
När hon knäppte sina händer runt min midja vågade jag inte andas. Jag tänkte på hur hennes hår fladdrade i vinden, jag tog ett djupt andetag och drog in hennes doft. Hon luktade som en hel sommaräng om inte tusen gånger bättre. Jag var galen i henne, det hade jag blivit redan på morgonen, då jag såg henne för första gången. Och när hon sedan frågade om jag ville cykla med henne till skolan nästa morgon, trodde jag att jag skulle explodera av lycka. Självklart ville jag det, det fanns ingen jag hellre skulle vilja cykla med.

-Vill du hänga med in? Jag kan fixa lite fika, undrade hon när jag hade stannat cykeln utanför hennes hus.
-Gärna, finns det någon som tackar nej till fika? skrattade han och parkerade cykeln bredvid garaget.
-Nej, troligtvis inte, för i så fall kan de inte ha alla hästar hemma, skojade hon.
Jag följde med henne in, det stod flyttkartonger lite överallt märkta med olika namn som kök och badrum. Det var ett fint hus, ljust och rymligt.
-Vad vill du ha? Saft, te, läsk eller du kanske är typen som gillar kaffe?
-Kaffe blir bra, tack. Om det inte blir för jobbigt att fixa?
-Nej, det är lugnt, skrattade hon.
Hon var så grymt söt när hon log och när hon sedan började röra sig för att ta fram allt såg det ut som att hon dansade.
-Ursäkta röran, men vi har inte hunnit packa upp så mycket än, det är mycket som måste göras när man har flyttat.
-Det är ett fint hus, sa jag och tittade mig omkring.
-Hm, jag tror att mamma valde det för trägårdens skull, den är verkligen fantastisk, sa hon samtidigt som hon la upp kakor och bullar på ett fat.
-Vi kan sitta på altanen.

Hon gick före mig ut och dukade upp allt. Vi satte oss, jag iakttog henne när hon drack ur sin tekopp. Det var en bild av Eiffeltornet på hennes mugg. Jag hade så många frågor. Efter en stunds kallprat tog jag mod till mig.
-Varför flyttade ni? jag ville så gärna veta. Jag såg hur hennes käkmuskulatur spändes och efter en stunds tystnad som kändes som flera timmar, svarade hon.
-Jag vill inte ljuga för dig, för du verkar vara en schyst kille och jag tycker om dig fast jag knappt känner dig. Men jag tror inte att jag klarar av att prata om det än, det var svårt nog att prata med vår klassföreståndare innan idag. Men jag lovar att berätta så fort jag är redo och jag hoppas att det är okej med dig, hon tittade på mig med en bedjande blick.
-Självklart, men du behöver inte känna dig tvingad till att berätta, sa jag mjukt.
-Det är inte det, jag vill berätta men jag behöver lite tid, mumlade hon för sig själv.
Jag tänkte på vad hon hade sagt, tyckte hon om mig? Mitt hjärta slog ett extra slag. Men vad hade hänt, jag såg ju på henne att det var något allvarligt. Men jag skulle inte fråga mer, för mig räckte det att hon hade lovat att hon skulle berätta så fort hon kände sig redo.

Vi satt på hennes altan och pratade långt efter att vi hade fikat klart. Hon berättade lite om skolan hon hade gått på innan och i staden hon hade bott i.
-Ja, det var ju ingen storstad precis, skrattade hon.
-Den var betydligt mindre än den här, sa hon och viftade med armarna för att visa att hon menade Sveriges näst största stad som hon numera bodde i. Jag skrattade åt henne.
-Vad är det som är så roligt?! fräste hon.
-Du har så roligt minspel när du pratar, du gör alltid massa grimaser och miner också använder du alltid händerna för att visa vad du menar, retades jag.
-Och det säger killen som inte ens visste vem jag var för 10 timmar sedan! Muttrade hon och låtsades vara sur också plutade hon med läpparna bara för att retas. Tillslut kunde hon inte hålla sig längre och brast ut i skratt. Vi skrattade så att vi låg dubba.
-Ni ser ju ut att ha trevligt, sa en kvinna och skrattade när hon såg våra häpna ansikten.
-Skrämde jag er? sa hon och skrattade ännu mer. Jag heter Jennie och är Miriams mamma.
Jag reste mig och skakade hand med henne, Miriam var så lik henne, tänkte jag för mig själv. Ögonen hade precis samma gröna färg, och för att inte tala om de fylliga läpparna som jag en dag hoppades på att få kyssa. Sen hade de båda samma kastanjebruna hår, men skillnad att Jennie hade det uppsatt i en stram och affärsmässig hästsvans.
-Ludvig, sa han artigt.
-Vad kul att du redan har hittat en vän, kvittrade Jennie medan hon gick i köket för att tömma matkassarna hon bar i sin vänstra hand.
-Mamma, sa Miriam irriterat.
-Ja, ja jag ska gå, svarade mamman och försvann ut i hallen medan hon nynnade på en låt jag kände igen.
-Jag måste nog också gå nu, sa jag fast både min hjärna och alla mina muskler skrek i protest. Jag lovade mamma att hjälpa till med middagen.
-Okej, men vi ses imorgon, sa hon.
-Japp, jag kommer förbi tjugo i åtta, sa han och log vid tanken på att de skulle ta sälle till skolan imorgon.
-Okej, då står jag redo, sa hon och log.
-Bäst för dig! Jag vet hur sega ni tjejer kan vara på morgonen, jag har två systrar, skrattade jag och gick ut till cykeln. Jag vände mig om innan jag cyklade iväg och då stod hon på trappan och räckte ut tungan åt mig. Jag skrattade och vinkade hej då.

(bilderna är tagna ifrån we heart it)

onsdag 20 mars 2013

Kapitel 5


 Miriam
Jag hade genomlevt hela skoldagen och nu skulle jag äntligen få åka hem. Jag stod under en stor ek och väntade på bussen samtidigt som jag tänkte på vad som hade hänt under dagen. Det hade inte varit särskilt roligt att prata med min nya klassföreståndare, han hade bara ställt en massa jobbiga frågor om Ronjas död och så undrade han om han skulle berätta för klassen om vad som hade hänt. Varför skulle de behöva veta det? Nej, det var något som jag tänkte hålla för mig själv, det var lättast så. Annars skulle alla återigen titta på mig med de där sorgsna ögonen och tänka, det där är tjejen som förlorade sin bästa vän i en flygkrasch. Och när jag stod där och tänkte för mig själv hörde jag någon ropa mitt namn, jag vände mig om för att se om jag hade hört rätt. Och där stod han, killen som hade kommit fram och pratat med mig innan matten och vinkade åt mig att komma.
-Hej, sa jag när jag hade kommit fram till honom.
-Tja, var bor du? frågade han nyfiket.
-Jag bor på Skomakargatan, den ligger i villaområdet vid den där mataffären, jag kan inte komma ihåg vad den heter.
-Matjätten, gissade han.
-A, det var det kanske, hur visste du vilken mataffär jag menade?
-Jag bor i samma kvarter, vill du ha skjuts? frågade han glatt.
Var han seriös, första dagen i skolan och skolans snyggaste kille så vitt jag visste frågade om jag ville ha skjuts! Jag ville skrika och hoppa runt som en galning, men jag lyckades lägga band på mig själv och hålla mig lugn.
-Visst, om du orkar, det är ju en bit, svarade jag minst lika glatt.
-Det är lugnt, ser du inte mina muskler?!
Jag skrattade när han drog upp tröjarmen och spände sina biceps, sen satte jag mig på pakethållaren och knäppte mina händer runt hans midja. Kunde man bli lyckligare?! Det hade jag svårt att tro, det var i alla fall länge sedan jag kände mig så här glad. Pappa hade nog haft rätt i alla fall, detta var precis vad jag behövde.

Det var härligt att höra hur gruset knastrade under däcken när vi susade fram på gatorna bland alla villor. Jag försökte memorera vägen så att jag också kunde cykla till skolan och slippa ta bussen varje morgon, då skulle jag slippa stressa så mycket på morgonen. Jag var ingen morgon människa, hade aldrig varit och skulle troligtvis aldrig bli det heller, så jag föredrog att få sova några minuter extra på morgonen.
-Brukar du cykla till skolan? ville jag veta.
-Ja, för det mesta, svarade han lite avvaktande.
-Skulle vi kunna cykla tillsammans nån dag så jag lär mig vägen? Jag vill gärna undvika skolbussen, sa hon med äcklad min.
-Visst, det kan vi väl göra, skrattade han.
-Gillar du inte bussar?
-Nä, usch! Den jag åkte med i morse stank utav avgas och så satt det massa tuggummin under stolarna, Det var super äckligt! sa jag och rös utav tanken. Han skrattade åt mig och tillslut gav jag med sig och skrattade jag med.
Jag hade inte trott att det skulle gå så fort att hitta någon som jag trivdes så bra med, och Ludvig var verkligen lätt att prata med. Jag hoppades att vi skulle fortsätta att umgås så att jag fick lära känna honom bättre och att vi skulle cykla tillsammans till skolan var något som gladde mig. Det pirrade till i magen på mig när jag tänkte på det, jag log för mig själv.
(bilderna är tagna från we heart it)

tisdag 19 mars 2013

Kapitel 4

Ludvig
Jag pratade med några kompisar när jag såg henne. Hon såg osäker ut men hon såg inte ut att vara den blyga typen. Det var något mystiskt över henne och han ville ta reda på vad det var. Han samlade mod och gick fram till henne.
-Hej är det du som är den nya tjejen? frågade han och försökte se så trevlig ut som möjligt.
-Ja, svarade hon.
Kort och enkelt tänkte han, men också en smula mystiskt. Han visste inte varför hon intresserade honom, det ända han visste var att han skulle göra vad som helst för att lära känna henne bättre och få vara i hennes närhet.
-Vad heter du? Jag heter Ludvig. Och välkommen till Sundhagaskolan!
-Jag heter Miriam, tack förresten.
Ett passande namn tänkte han precis när Göran, världens tråkigaste mattelärare kom för att börja lektionen. Skit också, tänkte han. Han hade kunnat stå här och prata med henne i timmar. När klassen gick in i klassrummet för att sätta sig på sina platser blev hon stående längst fram. Hon såg ensam och osäker ut, så han tog chansen.
-Du kan sitta här! ropade han och hela klassen vände på sig och tittade frågande på honom. Hon log tacksamt och gick och satte sig på den tomma stolen jämte honom. Det kom en vindpust, hon luktade av sommarens alla blommor, han trodde han skulle svimma. Kunde någon lukta så gott?!
-Har vi svenska efter matten? frågade hon försiktigt.
-Ja, svarade han något förvånat över att hon hade frågat honom något.
-Så vad håller ni på med? frågade hon nyfiket.
-Vi läser en bok av Shakespeare, den är inte särskilt bra men den är ändå intressant att läsa, berättade han.
-Kan ni på raden längst ner vara tysta och vänta med att prata tills ni har rast, varnade Lars som tydligen hade tyckt att vi var för högljudda.
Vi tittade på varandra och log när Göran vände sig om och fortsatte med genomgången på tavlan.
Efter lektionen hann vi inte prata så mycket för vår klassföreståndare kom och ville prata med henne. Han blev besviken när hon inte kom till svenskan, tydligen var det mycket att gå igenom och prata om när man var ny på en skola. Men så här lång tid kunde det väl bara inte ta?! Undra vad de pratade om? Kanske hur det var på hennes förra skolan och varför hon hade flyttat hit. Det hade han inte frågat henne, men det skulle han göra så fort han fick chansen!
(bilderna kommer ifrån we heart it)

måndag 18 mars 2013

Kapitel 3


Miriam
Jag hade vaknat tidigt på morgon, nervös inför första dagen i skolan, nu satt jag på bussen på väg in i vad jag kallade helvetet. Vad skulle alla tycka? Skulle jag få några vänner? Ville jag ha några? Egentligen sket jag i vilket, men jag gillade inte att vara den ”nya tjejen”.
Bussen stannade, nu gäller det. Jag väntade tills bussen nästan var tom innan jag klev av och om jag tyckte att folk hade tittat innan så var det ingenting emot vad de gjorde nu, men det här var bara början.
När jag äntligen kom fram till rätt klassrum kändes det som att jag hade gått på en flera mils lång catwalk i clownkostym. Jag tackade gud för att jag tyckte mig skymta en lärare längre bort i korridoren.
-Hej, är det du som är den nya tjejen?
Jag vände mig om, det var en lång mörkhårig kille med stora bruna ögon som tittade på mig. Jag kände hur jag tappade talförmågan och hur mina händer blev klibbiga, hoppas han inte var typen som skakade hand, hann jag tänka.
Tillslut lyckades jag pressa fram ett ja. Han log mot mig.
-Vad heter du? Jag heter Ludvig. Och välkommen till Sundhagaskolan!
-Jag heter Miriam, tack förresten.
Jag försökte le ett av mina finaste leenden. Lite längre bort stod några tjejer som nog gick i min klass, de tittade på mig med avsmak och avund. Säg bara inte att jag började skoldagen med att sno deras kille!
Nu var läraren framme vid dörren. Jag gissade på att han var i femtio års åldern och han såg sådär lagom tråkig ut som de flesta lärare brukar göra. Han hade en kortärmad skjorta som var nedstoppad i jeansen och så var han nästan skallig, fast han hade lyckats odla en mustasch på överläppen.
Alla gick in och satte sig på sina platser och jag stod och såg på. Jag kände paniken komma krypande, ingen skulle vilja sitta jämte mig!
-Du kan sitta här! ropade Ludvig som satt längst bak i klassrummet.
Jag kände hur blickarna brände i ryggen på mig när jag gick igenom klassrummet. Jag mötte några blickar, vissa var förvånade andra avundsjuka och arga, jag tittade snabbt ner i golvet igen. Hur skulle detta sluta?!

(bilderna är tagna från we heart it)

söndag 17 mars 2013

Kapitel 2


Miriam
-Nu får du resa på dig stumpan. Vi måste lyfta in hängmattan i flyttbilen så att vi kommer iväg snart, mullrade en utav flyttgubbarna.
Kan jag inte få ligga här lite till, tänkte jag. Det är inte så lätt att komma ihåg och minnas allt som har hänt här i den här hängmattan och i den här trädgården. Men något jag aldrig glömmer är hur jag och Ronja brukade ligga här i hängmattan och fantisera om vilka människor som satt i planen som flög förbi högt över våra huvuden. Det var något vi gjorde istället för att fantisera om vad alla molnen liknade, för vilken människa på jorden kan faktiskt tycka att de på riktigt liknar något?! Jag och Ronja tyckte i alla fall att det var slöseri med tid.
-Hallå, sover du eller?! Nästan skrek flyttgubben.
Jag tittade upp på honom och skakade på huvudet.
-Du säger visst inte så mycket, sa han sedan med en betydligt vänligare stämma.
Åter igen skakade jag på huvudet och reste mig sedan upp ur hängmattan. Flyttgubben log tacksamt mot mig och ropade sedan på en annan man för att få hjälp med att lyfta den in i flyttbilen.

-Kom nu Miriam, vi ska åka nu! ropade mamma ifrån bilen.
Jag satte mig i baksätet och tittade ut genom fönstret. Tittade på trädgården som jag som barn haft så roligt i. Som jag och Ronja haft så roligt i, och mitt ibland alla buskar och blommor låg huset som jag hade bott och levt i sedan jag var fyra.
-Har du sagt hej då till dina vänner, gumman?
Jag såg upp på mamma som tittade på mig med sorgsna och ledsna ögon.
-Ja, svarade jag för att inte göra henne ännu oroligare och för att slippa en massa frågor. Hon visste liksom jag att jag inte hade pratat med mina gamla vänner sen i höstas. Efter Ronjas död i höstas försökte mina andra vänner trösta mig och när inte det hjälpte ville de få mig att glömma. Men jag vägrade, och när jag inte längre pratade med dem slutade de också de att försöka efter ett tag. Jag blev ensam, men det brydde jag mig inte om, inget spelade ju längre någon roll.

Jag blundade, tänkte på det förflutna. Jag hatade mig själv för att jag hade blivit så arg på Ronja. I början hade jag nästan tyckt att det var rätt åt henne, att hon dog när hon försökte uppfylla vår dröm ensam, men det hade gått över rätt fort. Hennes föräldrar visste om att hon drömde om att åka till Paris. Så när hon var 16 fick hon en biljett till Paris. Tanken var att hela deras familj skulle åka, men Ronja ville att jag också skulle hänga med, så hon frågade, men jag sa nej. Det var ju vår dröm! Enligt mig så var det något vi skulle göra själva. Jag gillade hennes familj jätte mycket, ibland när jag var mindre önskade jag till och med att jag var en del av den. Men de ingick inte i vår dröm och när jag berättade hur jag kände blev hon skit sur och sa att hon tyckte att vi skulle ta chansen. Vi skildes som ovänner den dagen och därför hatar jag mig själv, för att vi aldrig hann bli vänner igen innan hon gick bort.

Jag låtsades sova under den fyra timmar långa bilresan, det var enklast så. Då slapp jag en massa frågor om det nya huset och skolan som jag skulle gå i. Rätt var det va när jag satt och drömde mig bort hörde jag att mina föräldrar började prata om mig, så jag spetsade öronen.
-Hur tror du att hon tar det? Med flytten och allt nytt, nya vänner och ny skola, hörde jag mamma säga med orolig röst.
Jag visste att de inte hade haft det lätt. De var oroliga för mig. Det hade de varit sedan dagen vi fick reda på vad som hade hänt. Och inte nog med det, de sörjde också familjen Lundqvist. De lärde ju känna varandra eftersom jag och Ronja lekte nästa varje dag.
-Jag tror att det går bra, hon behöver en nystart, det behöver vi allihop, sa pappa med sin mest övertygande röst.
-Du har rätt, hon behöver det här, sa mamma men lät ändå inte helt övertygad.

-Nu är vi framme! Visst är det spännande, kvittrade mamma.
Jag tittade ut på det nya huset. Det var större än det vi hade bott i förut och så var det målat i en ljusgrå färg. Trädgården var frodig så det var inte konstigt att mamma hade fastnat för det här huset. Hon älskade att jobba i trädgården och få gräva ner sina händer i myllan, hon hade vad många skulle kalla för gröna fingrar.
Jag klev ut ur bilen för att se mig omkring. Mellan vårt hus och grannhuset fanns det en gammal tegelmur där det klättrade murgröna och i ena hörnet av trädgården växte det en jättestor ek, jag gissade på att den var minst åttio år gammal. Den som hade gjort allt det här måste lagt ner kropp och själ i den här trädgården, den var helt fantastisk. Man hade valt att bygga som olika rum så när jag hade passerat en rabatt med olika sorters buskar, marktäckare och ett litet körsbärsträd som blommade med sina vackra rosa blommor kom jag till en lite damm. På ett näckrosblad satt en liten groda som genast hoppade i vattnet när jag kom närmre för att sätta mig på en bänk som stod under ett stort pilträd.

-Där är du ju, hojtade pappa och gick och satte sig jämte mig på bänken.
-Nå, vad tycks om vårt nya hem?
-Trädgården är ju helt otrolig, sa jag och log. Jag ville inte göra honom ledsen.
-Kom nu så kollar vi in huset, gumman! Sisten in får fixa kvällsmaten! skrek han och sprang iväg så fort han bara kunde. Jag jagade honom och när det bara var fem meter kvar till dörren var jag ikapp och det slutade lika. Båda stannade i hallen och flåsade som bara den. Hallen var ljus med stora fönster och gick man igenom två glasdörrar kom man till köket där jag skymtade mamma som redan hade satt igång med att packa upp det nödvändigaste.

-Du få välja vilket rum du vill, älsklig, sa hon och log när jag kom in i köket för att dricka ett glas vatten. Jag flåsade fortfarande men lyckades få fram ett snabbt tack, för att inte göra henne besviken. Hon trodde nog att det skulle göra mig glad så jag ansträngde mig lite och log mot henne. Sedan gick jag mot trappan för att kolla in övervåningen. Jag valde det största rummet och gick fram till fönstret och öppnade det, en vindpust kom och fick mitt hår att fladdra. Man kunde se dammen här ifrån vilket gladde mig.
 
(bilderna är tagna från we heart it)

lördag 16 mars 2013

Kapitel 1

Miriam                                                                                                   I himelen med dig och dig
I planet sitter ett gäng ungdomar i min egen ålder, påväg emot Europa. Det är en uråldrig dröm som de har haft sedan barnsben. De har säkert sparat pengar i flera år för att ha råd och nu har de äntligen kommit iväg. Vem vet? De kanske tågluffar mellan olika städer som Prag, Wien och Rom.
I samma plan sitter också en soldat påväg ut i ett krig. Han har ingen aning om när han kommer att få se sin familj och sina vänner igen, eller om han någonsin kommer att få göra det.
Ingen i det planet har en tanke på att planet när som helst skulle kunna störta. Varför skulle de ha det när någon utav dem är överlycklig och febrilt försöker komma på vart på flygplatsen hon skulle träffa sin pojkvän, som har jobbat utomlands i ett halvår? Eller varför skulle kvinnan som oroar sig för att barnvakten inte tar hand om barnen eller inte ser till att de går och lägger sig klockan åtta, medan hon och hennes man åker till Mallorca, ägna det en tanke? Kanske för att de inte kände någon som dött i en flygplansolycka...

Det var en varm vårdag. Jag låg som så många gånger förut i hängmattan med näsan i vädret och spanade efter flygplan att fantisera om. Men detta var sista gången, vi skulle flytta. Mamma och pappa hade bestämt det när de tyckte att detta hade gått för långt.

Efter Ronjas död i höstas blev mitt liv som i en dvala. Jag vägrade att äta och låg mest i sängen och stirrade på brädorna i taket. Ingenting var längre viktigt.
Hon hade varit min bästa vän enda sedan jag och min familj flyttade hit när jag var fyra. Hon och hennes familj hade bott två hus längre ner på gatan, men nu stod det stora vita huset tomt. Känslan när några flyttgubbar tömde huset var hemsk. Det var som att jag först då fattade att Ronja aldrig skulle komma tillbaka, att jag inte skulle kunna springa ner på gatan så fort jag behövde prata eller bara ville umgås med någon.
Till en början hade jag varit arg på henne, för att hon satte sig i det där jäklar planet utan mig! Det hade varit vår dröm, att flyga till Paris och att stå högst upp i Eiffeltornet och titta ut över ”kärlekens stad”. Givetvis ingick även andra sevärdheter i vår dröm som Mona Lisa eller Notre-Dame. Men det som lockade mest utom Eiffeltornet var nog att bara gå runt på Paris gator och bara kunna sitta på ett mysigt litet café och dricka en kopp te och titta på hur staden sakta men säkert vaknade till liv.

Vår dröm om att åka till Paris började redan när vi var fem. Det var en regnig lördagsmorgon när Ronja knackade på vår dörr. Hon var hoppade av glädje och lycka, hennes pappa hade kommit tillbaka från Paris efter att ha jobbat där i en vecka och som present hade han gett henne tre filmer. Vi började genast att titta och när dagen var slut hade vi sett alla tre filmerna och vi var helt besatta av tanken på att flyga till Paris. Det vi inte visste då var att vi aldrig skulle få uppleva vår dröm tillsammans.
(Bilderna är tagna från google så det är inte jag som har tagit dem)

Live your dream...

Jag är en ung tjej och som så många andra vet jag inte riktigt vad jag vill jobba med när jag blir äldre. Men jag har några drömyrken, troligtvis kommer jag inte att bli varken fotograf, konstnär eller författare, men jag tänker i alla fall försöka. Så därför startade jag denna bloggen så att jag kan lägga ut de "noveller" jag skriver här. Om ni undrar varför jag skriver noveller i citationtecken så är det för att jag inte riktigt vet var gränsen mellan bok och novell går. Men, men ni fattar vad jag menar. Sen tänkte jag att jag kunde ta bilder som passar till det jag skriver, på så sätt blir det lite roligare att läsa också. Men kommentera gärna och skriv vad ni tycker! Tar gärna emot kritik så att jag kan bli bättre!